— Men det finns metod i min galenskap, svarade Margit och svepte väl om sin väninna och kysste henne ömt. — Jag skall gå ut för att köpa oss litet té och kakor, så att vi också må komma i ett slags feststämning.
— Den enda feststämning, som jag önskar, är en anställning. Direktör Kruse arbetar på kyrkosångens höjande, uppför ett nytt oratorium i nästa vecka. Men det är för sent, stönade Gertrud. Alla stämmor ha blivit besatta vid den här tiden. Gå ej Margit. Vi ha ej råd att bestå oss med té och kakor.
— Vi skola likafullt bestå oss därmed, sade den andra leende. En kopp té skall ge dig mera mod och tillit. Farväl, kära, jag skall vara tillbaka om en halvtimma. Och kanske, fortsatte Margit halvt skrattande och halvt gråtande, kan jag vid min återkomst berätta för dig, att jag mött honom på vägen.
— Margit! Margit! Men Margit var borta, och bristande ut i bittra tårar begrov patienten sitt magra anlete i kudden. Hon trodde ej på julen, ej heller på underverk eller på något annat än sin nöd.
— Jag önskar, vi voro döda, snyftade hon.
Hade det ej varit för sin tro, skulle Margit ha önskat detsamma, ty ställningen var hjärtslitande, och trots sina muntra ord kunde den unga flickan ej se någon utväg till bättring. Vad vore också två ensamma, om än kunniga flickor i stånd att uträtta i den stora staden, utan vänner, inflytande eller penningar? Margit skulle hava gråtit av förtvivlan, hade ej hennes uppfostran i ett kristligt, lantligt hem stålsatt henne mot motgången. Hjälp måste komma, måste komma. Gjorde den det ej snart, skulle Gertrud dö, och sedan stod hon alldeles ensam i den hårda bittra världen. Hon hade anropat Gud, men intet svar hade kommit på hennes böner. De klappade, så föreföll det nästan, fåfängt på himlens stängda portar. Nio flickor utav tio skulle ha tappat modet, men Margit höll sig förtvivlat fast vid sin tro, fastän ej uppehållen av något synbart bevis. Hjälp skulle komma, och det snart. På julens kväll nedsteg barmhärtighetens Herre i skepnaden av ett litet barn. Margit och Gertrud skulle helt säkert få sin del i den välsignelsen. Han vårdade sig om de föräldralöse. Han hjälpte de fattiga och betryckta. Han helade de sjuka och tröstade de övergivna. Vid hörnet av en tyst gata lyfte Margit upp sitt bleka ansikte och bad tyst:
MARGIT LYFTE UPP SITT BLEKA ANSIKTE OCH BAD.
— Åh, Herre, hjälp oss! Vår lit står till dig. Låt mig få taga hem goda nyheter till Gertrud, så att hon må känna, att dina kärleksfulla armar städse äro omkring oss. Julafton, det är julafton. Åh, hjälp oss, hjälp oss!