Men fortfarande kom det intet svar. Från den tunga skyn rent av öste snön ned, och frusen och hungrig lutade sig Margit mot en vägg, medan en sjuklig ängslan grep om hennes värkande hjärta. I denna vita, snööken kände hon sig allena och övergiven. Hon undrade, om det fanns någon olyckligare varelse än hon i hela huvudstaden.
Jo, det fanns en. På trottoaren stod en trasig, tolv års flicka och försökte att sjunga för att draga uppmärksamheten och givmildheten till sig. Men hennes röst var så svag och så kvävd av tårar, att de förbigående ej aktade på henne. Vid åsynen av Margit antog den lilla flickans ansikte ett förhoppningsfullare uttryck, och hon sjöng sin sång litet högre än förut, fastän den alltjämt lät blott som en fågelunges pip. En hel vers sjöng hon tappert, men vid den andra versen kvävde snyftningar hennes stämma, och hon utbrast klagande, i det hon torkade sin stackars blåfrusna näsa och sina tårade ögon med fliken av en tunn sjal, nästan det enda varma plagg hon ägde:
— Snälla fröken, ge mej en slant. Mamma kommer att slå mej fördärvad, om jag kommer tomhänt hem.
Margit hade ej råd att skänka bort någonting, men flickans elände gick henne så till hjärtat, att hon tog fram sin magra börs.
Men plötsligt kom det en ingivelse till Margit, och hon stack åter ned sina slantar. Hon skulle hjälpa denna lilla stackare på ett bättre sätt och rädda henne från den hotande misshandeln. En psalm, som hon för länge sedan hade lärt sig vid sin moders knä, dök upp i hennes minne, och hon rörde vid flickans skuldra för att få henne att hålla sig tyst. I nästa ögonblick stannade många av de förbigående och tittade nedåt den snöiga gatan. En härlig röst manade dem att lyssna.
HON SJÖNG DEN VACKRA PSALMEN MED HOPKNÄPPTA HÄNDER.
Den silverklara rösten klingade härligt ut i den bitande luften, medan hon sjöng den vackra psalmen med hopknäppta händer och upplyftat ansikte. Män och kvinnor och barn slogo en ring runt kring Margit för att lyssna till detta himmelska budskap och denna underbara sång, som gick rakt till deras hjärtan. Många smålogo lyckligt av förtjusning över den medryckande melodien, medan andra gräto på grund av de minnen, den återkallade, men alla blevo på något outrannsakligt sätt plötsligt medvetna om, att det var verkligen och sannerligen jul. Ej en blott vanlig högtid, angiven i almanackan, utan en hjärtats högtid, i vilken barmhärtighetens och kärlekens ande gjorde sitt inträde. Kristusbarnet skulle stiga ned, och hans härolder förberedde hans väg. — »Frid på jorden, och människorna en god vilja.» Guds röst andades genom den hymnen, sjungen på en trång gata bland fallande snö.
Margit tystnade och slantar haglade ned i den lilla flickans trasiga förkläde, som hon höll upp för att insamla den oväntade rikedomen. Ännu mera folk tillströmmade och bådo att få höra sången än en gång. Margit gjorde dem till viljes, och när hon hade slutat, inhöstade den fattiga flickan en så riklig skörd, att hon raskt sprang sig väg och glömde i sin iver att tacka sin välgörarinna. Margit brydde sig ej om hennes flykt, ty hon visste, att flickan var utom sig av glädje. Hon hade i själva verket ej tid att tänka längre, ty en gråhårig herre, klädd i en tjock päls, trängde sig plötsligt fram till henne, grep hennes arm och drog henne burdus med sig ett stycke väg.
— Vem är ni? Vad är ni? sporde han den förvånade Margit i en upprörd ton. Och var har ni hållit eder gömd med denna underbara röst?