Margit kunde i sin förvirring och sitt svaghetstillstånd knappt framstamma ett svar.
— Jag är sångerska, som söker anställning. Mitt namn är Margit.
Den gråhårige mannen väntade ej på att höra mera. Kom med mig! utbrast han, i det han ånyo grep om hennes arm. Att tänka sig, att om jag ej hade gått förbi här, skulle jag aldrig hava upptäckt denna enastående röst. Jag är direktör Kruse!
— Direktör Kruse? nästan skrek Margit.
— Kom! Kom! Han ryckte henne brådstörtat med sig — nästan bar henne till rykte och lycka, bekvämlighet och överflöd.
PÅ GOLVET SATT MARGIT, OMGIVEN AV PAKET.
I det kalla vindsrummet hade Gertrud snyftat sig till sömn. När hon öppnade sina ögon upptäckte hon, att kammaren strålade av ljus. Ej allenast en lampa fanns där, utan också ett grenljus, som upplyste det präktigt dukade bordet, uppå vilket sågos allehanda matvaror, frukter och sötsaker. På golvet satt Margit, omgiven av paket, som hon var upptagen med att ordna. Strumpor, skor, blusar, handskar. Gertrud öppnade sina ögon på vid gavel och trodde sig drömma.
— Margit! flämtade hon och satte sig upp i sängen.