— Kära! Kära! Margit hoppade upp, sprang fram till sängen och tryckte Gertrud i sina armar.
— Jag ville ej väcka dig, förrän —
— Margit, avbröt Gertrud och stirrade på de utbredda rikedomarna, var har du fått —?
Nu var det Margits tur att avbryta, och hon svarade vördnadsfullt i en låg röst:
— Jag mötte honom och vad jag gjorde honom, det gjorde han också mig! Nej, jag är icke tokig. Lyssna, och du skall få höra, huru min tro har blivit rättfärdigad.
Hela den underbara berättelsen var snart omtalad, och Gertrud fick veta, att direktör Kruse hade ej allenast fast anställt Margit som solist för sin kyrkokör och givit henne ett välbehövligt förskott, utan även, när han fick höra de båda flickornas historia, lovat att anställa Gertrud vid kören, så snart hon hade tillfrisknat.
— Hur underbart! viskade Gertrud, sedan Margit hade slutat, och knäppte ihop sina händer, full av helig bävan. Också i hennes hjärta hade tron nu gjort sitt intåg.
Illustratör: Einar Torsslow.