— Jag ska se efter, om mor har några skor — sa' Lisa — annars får hon dessa, och nog kan jag gå barfota lite till; det gör mig rakt ingenting. Kor och kalvar tycka inte sämre om mig för det, och några andra vänner har jag inte, å mor älskar mig då inte mindre — tänkte Lisa.
LISA KÖRDE KORNA I VALL.
Och så fick mor skorna, ty hon hade mindre fötter. Och ännu en sommar gick Lisa barfota. Men nu var hon sexton år och skulle »läsa fram sig». Och då måste hon ha skor. Men när hon kom hem och fick se, hur mor, som var änka, och de sju småsyskonen hade det, så hade hon rakt inte hjärta att själv behålla alla de penningar, hon tagit upp på sin lön för att köpa sig ett par nya skor, utan hon köpte ett par gamla och begagnade i stället, fast de voro för stora och just som lite snedgångna.
— Ska jag då aldrig få se dig hygglig om fötterna? — tyckte moran, som hon tjänte hos. — Folk tror väl, att du inte får nå'n lön, efter du jämt sir ut som en slase, å värst om fötterna.
— Det gör mig rakt ingenting — sa Lisa — för jag tror, att Gud tycker bättre om mig, om jag ger mor det hon behöver — så har jag fattat det fjärde budet.
Och nu var Lisa stor. Hon hade »läst fram sig». Den söndagen fick hon vara hemma hos mor och alla småsyskonen i den lilla grå backstugan. Hon behövde inte ens gå och mjölka. I stugan var det lövat och fint, och de slitna men rena helgdagskläderna sutto på. Mor bjöd på kaffe och dopp — vofflor! alldeles som när far levde.
— Du har alltid varit min glädje, så Gud välsigne dig, barn, sade modern med tårade ögon.
Och den välsignelsen blev grundstenen till eget bo och många par nya kängor för »Barfota-Lisa» från backstugan.