När de återigen hade rusat bort, sade han:
—Dessa prästtjänare ha något i sinnet, efter de smyga omkring utan att lägga sig till sömns. Nyss i salen märkte jag nog, hur hotfullt de stirrade mot högsätet. Inte heller har det undgått mig, att gårdshunden blivit instängd. Och i stallet bultar det, som när någon skaftar en yxa.
—Vem skulle våga ett nidverk i den gård, där Inge sover? frågade Ulva och såg upp. Allt detta finner du bara på för att locka bort våra tankar och slippa berätta någon saga. Du kan ingen!
—Till hälften må det vara sant, vad du säger, Ulva. Jag är ingen kringvandrande skald.
—Då skall du få dricka först, innan du begynner, så blir din tunga löst.
Hon bjöd honom ännu en gång av mjödet. Det tycktes honom, att honungen i den jästa saften ännu susade och surrade av skogsbin. Då han druckit hälften, sade han:
—Jag kan bara en saga, men låt mig slippa att berätta den ännu.
—Vet du då inte, att du skulle bli utskrattad, om du efter en så ädel gåva försökte att undandraga dig gammal god sed.
—Min saga har det felet, att jag inte kan slutet på den.
—Ett slut skola vi nog hjälpa dig att grunda ut, bara vi få början.