—Jag tänker, att jarlen och husprästerna ändå hata dig tillräckligt förut. De äro rädda för din makt över Inge. Men du kunde vara försiktigare med jarlen.
—Utmanar han inte mig beständigt? Talar han inte jämt om börd? Men jag har ingen börd. Och han själv?
Sven stod kvar i dörren och såg på stjärnorna. Han vände sig om och kom fram till lucksängen. Han tog henne om armen och lyfte upp den.
—Vitt och lent skinn, sade han. Det höves Inges käresta. Men kan du verkligen sova lugnt, Julia? Märker du inte, att i år äro stjärnorna aldrig ulliga och mjuka? Det finns ingen snö i luften. Och de åkrar, som blivit sådda, äro lika gröna som på hösten. Jag säger dig, det blir barvinter.
Han gick ifrån henne igen för att taga rätt på ett liggställe. Ute på gården stodo några karlar och flådde en björn, som Inge hade fällt. De visade honom, att det fanns ett märke i pannan efter ett hammarslag, men varken något hål efter spjut eller pil, och de prisade Inge som den störste jägaren i Norden. När de hade dragit av huden, togo de den över en stång och följde med Sven för att visa honom till det bästa loftet.
På det sättet spridde sig männen i olika nattlag och somnade snart, ty för halmens skull vågade de inte bära in något lyse.
Bryggstugan var det enda ställe, där det ännu brann eld. Bönderna och Ulv Ulvsson hade till Inges mottagande berett ett präktigt mjöd, och karet var mycket stort. Det var sed efter stora dryckesgillen, att kvinnorna om natten skulle samlas och skumma bort fradgan och det smolk, som vid den flitiga mjödhämtningen råkat att samla sig på ytan. Ulva gick mitt ute i karet, bredskuldrad och hög som en jättinna, med kjorteln uppfäst över knät och en halmkrans på det utslagna håret. Med en slev öste hon upp de små kringseglande tapparna av skum. Runt omkring stodo de andra kvinnorna med facklor och sjöngo en mörk sång till det heliga mjödet, livsdrycken, som bubblade av hemligheter och som själva gudarna hämtat från underjorden. För var gång hon böjde sig ned över den svarta källan, som speglade henne, uttalade hon en besvärjelse. Hon sköt undan kryddpåsarna, som halvsjunkna simmade framför sleven, men deras lukt var så stark, att den minde henne om en het midsommardag, och hon blev alldeles yr.
Skummet uppsamlades i en stäva åt bockarna för att fägna hammarguden, trälarnas och herdarnas hjälpare. Hammarsmärket var inbränt på stävans skaft, och innan hon tog över det, kysste hon det. Stundom räckte hon också en fylld slev åt de män, som ännu voro vakna och hade satt sig i dörren för att se på. Var och en, som blev bjuden en sådan gåva, var dock skyldig att först berätta någon saga, innan han fick läska sig.
Ingemund hade satt sig bland åskådarna, där han snart blev igenkänd på sina blixtrande väringekläder. Med kloka och beräknande tankar granskade han Ulva, och hon tycktes honom ganska frid och ståtlig, fast hon inte längre var i sin första ungdom. Han hade ju vetat, att Holmdis måste ha varit ännu äldre, om hon ännu levat. Då turen kom till honom och han just mottog jättesleven på alla tio fingrarna för att icke spilla, blev den oväntat fattad av andra händer. Några ansikten sträckte sig in genom dörren, ohyggligt blåbleka som Leikins pestandar, och drucko häftigt och törstigt i hans ställe.
—Ni skall tacka oss sedan, men nu måste vi styrka oss, stammade de, och han lät dem få som de ville.