—Och därför upprepar jag ännu en gång: du skall akta dig för din jarl. Han har förbjudit bönderna att äta hästkött. Vad skola de då leva på? Det hästköttet kan bli dig en dyr stek.
—Så är det, mumlade Julia.
Vänlig och blid som en stark och segersäll man räckte Inge båda sina händer åt dem, som stodo närmast, utan att varken hota eller tvista. Det var hela hans svar. Sedan begynte han att kasta av sig kläder och brynja.
—Glöm inte min jaktkost, Julia, sade han. I morgon stiger jag upp tidigt. Ett kluvet bröd med lingon är det bästa jag vet.
—De sötade lingonen stå i skämman, svarade hon. Jag skall i god tid gå ut i stallet och stoppa brödet i din sadelpåse, alldeles som jag gjorde i dag.
Inge föraktade att omgiva sig med nattvakt. Till och med i härnad sov han framför fienden med öppen dörr. Hirdmännen begåvo sig därför småningom ut och uppletade sina sovställen på skullar och loft. De yngsta prästerna och prästtjänarna följde jarlen genom mörkret och omringade honom hövligt viskande, men han sköt dem ifrån sig.
—Nej, nej, sade han, jag vill inte höra därom. Jag ligger redan på loftet och sover. Min hand får inte vara med om något sådant, jag är inte bara Inges tignarman utan också hans vän, och han har gjort allt för mig, tagit mig upp ur intet och rustat mig med sitt svärd.
Hans steg dogo bort på den isfrusna gårdsvallen och det blev rykigt och mörkt i salen, ty svennerna spottade på fingrarna och nöpo om ljuslågorna. För att få något lyse, plockade de ned de utbrända facklorna från väggen och kastade dem på härden. Där flammade de upp för en kort stund.
Julia och Julitta höllo på att bädda Ulv Ulvssons stora lucksäng med åkläde och fällar. De viskade med varann och skrattade kvävt.
—Du skall inte lägga någon dyna på Inges sida, sade Julia. Han vill ligga lågt. Jag är så sömnig. Om jag finge vrida nacken av hanen där i buren tills i morgon!