—Jag väntar.
—Mina sändemän träffade dig då på havet, och du följde dem?
—Mitt folk följde dem, och när folket går, får hövdingen gå bakefter.
—Ännu har jag icke träffat ditt folk.
—Jag ser, att mina två bästa män redan hunnit före mig hit, fast de färdats till fots och jag till häst. Så brått hade de, och det är gott och hårt väglag. Det är ont om snö på vägarna i år. Har du tänkt på skörden, Inge?
—Det finns ett ordstäv, Sven: När Inge går på jakt, får bonden kornet lagt—och därmed mena de, att då faller inte något regn.
—Då skall du sluta att gå på jakt mer under vintern, Inge, så att det får snöga. Det behövs mycket, mycket snö. Det behövs snö, som tyr en reslig man som du ända till midjan. Det behövs hela drivor av snö... annars blir det missväxt.
—Jag minns från gammalt, Sven, att du är en klen spåman. Men var välkommen i mitt följe, och sök dig nu ett varmt och mjukt sovställe.
—Du skall akta dig för din jarl, Inge. Din kvinna har rätt.
—Som du ser, står han här bredvid mig och hör själv vart ord.