Han kröp försiktigt framåt för att pröva om ljudet på något ställe lät fylligare och närmare. När han hade hunnit ett halvt varv kring kullen, märkte han, att röken blev tätare och att det var den, som kom solen att bukta sig och darra. Han trevade sig fram ännu en armslängd genom riset, och då upphörde de stickande barren under fingrarna, och det kändes lent och mjukt, som hade han strukit över ryggen på en hund. Det var en skinnfäll. När han rörde vid den, gled den litet åt sidan från en trång öppning, som ledde in i den upplysta högen. Den var så full av rök, att han i början icke urskilde annat än ett par sprakande vedpinnar under en gryta och några ludna sockor, som dansade runt på jordgolvet. Småningom upptäckte han längre bort i vrån, ovanför några jaktdon och avgnagda ben, två händer, som med naglarna knackade på ett trumskinn. Under hela tiden viskade jordkulans invånare i takt med trumman, men alltid mycket noga, så att de tisslade fram vart ord på en gång och liksom med en röst. Det var beständigt samma återkommande besvärjelse:—Stenöga, Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjälp oss!

Han lät fällen glida igen över ingången och grep åter om säcken, fullt besluten att icke längre än nödigt dröja hos så hemlighetsfulla varelser. Knappt fick han likväl upp bördan på sin värkande rygg, innan han hörde hur en dvärgkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten, flämtade fram:—Far, far, jag hör månhunden skälla. Månegarms runda gap vill nu sluka själva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet, ty nu segnar jag!

Ett lerlock lyftes från en kruka och det plaskade och bubblade, när drycken rann i hornet. Då kunde han icke längre bemanna sin törst utan ryckte häftigt undan fällen. Röken störtade ut med ens, och han fann, att det var två dvärgdöttrar, som höllo varann i händerna och utan uppehåll svängde om på samma ställe. När de fingo se honom, släppte de varann och vacklade baklänges mot väggarna, och deras yra ögon stodo som blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och små utstående bröst. Det enda, som de buro på sina gulaktiga kroppar, var några slängande länkar av glaspärlor. Om fötterna hade de sina mjuka rävskinnssockor, som ändå icke kunde förtaga skakningen i marken. En dvärgman, som tycktes till åren, fast det flätade håret var ramsvart, reste sig förskräckt ur benhögen i vrån. Han sköt ifrån sig trumman och smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed bland finnfolk.

—Lönnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans ögon fylldes av falska tårar. Du gör mycket illa, som smyger dig över dvärgen i hans kula.

Röken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det dröjde en stund, innan han kunde svara. Därför fortsatte dvärgen:

—Mycket illa gör du, ty detta rum är inte för oheliga blickar. Vet du inte, främling, att när vi dvärgar dansa, sluta vi först, då vi falla. Då springer hjärtat upp i huvudet, så att det känns, hur det bultar under tinningen. Och då hänga vi över kanten på jorden och hisna. Vi tala då med Den enögde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme, som råder över oss. Han berättar oss allt, som händer och skall hända. Mycket har han också redan sagt oss denna morgon. Men vad söker du här? Vill du köpa dvärgasmide eller torsviggar?

—Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke Filbyter in i högen, så snart han återfick målet. Är detta ett heligt rum, så vanhelgas det inte genom en god gärning. Den hungriga och törstiga, som skakar av vinterkyla, begär bara en stärkande klunk ur hornet. Stig hit ut, gamling, i stället att rycka dig i håret och kvida, och döm själv, om en vapenlös man med en säck på ryggen ser ut att komma av ond vilja.

—Också på kummel och jordkulor växer det nytt gräs var sommar, svarade dvärgen. Men vad som nu skall växa, därom må vi väl med dans spörja Den enögde. Mina döttrar, om vi också skulle fråga honom, vad denne vandrare bär i sin säck!

Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula åt sidan.

—I säcken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obeväpnad man går säkrast för fridstörare. Säg mig nu, om det är långt till bebyggda marker.