—Ovanliga lappar, som skramla, sade dvärgen med gnistrande ögon, men utan att låtsas märka hans oro. Andras svettdroppar har du i säcken, men de ha blivit så hårda, att de klinga mot varann. Rovgods är tung börda, och ännu har du långt till gårdarna. Där gårdsfolk sätter rå och rör, får dvärgen flytta. Dvärgen minns varken mor eller far, vet inte varifrån han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina döttrar. Vart järtecken förskräcker honom, och hela hösten har det stått hotande stjärnbilder på himmelen. En god konung har länge härskat över landet. Fager, fager var han till att hälsa, då han red till tings i sin ålderdoms vita krona. Djupt i skogarna hördes skölddundret och de fria odalmännens rop, när de delgåvo honom sin vilja. Emund, han som var av långfedgaätt och härstammade från gudarna, förtryckte ingen. Lugnt steg röken från dvärgens kula, och de, som blotade åt Tor och Frey, hade hans skydd. Därför nämnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade honom Den gamle. Visserligen är han nu död, och jag säger dig, lönnvandrare, han är död utan son.
—Ni dvärgar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu känner jag igen, att det var du, som stod på sköldmöns hög. Hade du visat mig den genaste stigen, skulle du besparat mig mången omväg. Men vad angår det mig, vem som råder över Uppsala öd? En konung är en matfriare, som låtsas husbonde vid det bord, där andra bestå kosten. Mina fäder voro stormodiga odalmän, och ingen av dem sålde sig till hirdtjänst. Räck mig nu hornet, pyssling!
Dvärgen utstötte ett hånfullt väsande mellan framtänderna och tryckte båda tummarna mot bröstet.
—Har du aldrig hört talas om den största klenoden i Jorgrimmes kula? Har du aldrig hört om ulvhunden Månegarm, som tjutande och skällande jagar efter månen för att sluka honom? En urtidskonstnär tog en gång ett tjurhorn och satte det på fötter och sjöng runor över det. Han tvådde det med sötaktig odört, som gör människorna galna, och lejkingräs, som gör dem stela och hårda. Det hornet namnfäste han efter ulvhunden, ty den, som dricker därur, grips av en så vild segerkänsla, att han vill svälja både månen och stjärnorna och allt som är synligt. Till sist förskräcktes konstnären för sitt eget verk och gömde det i en ihålig trädstam högt uppe på ett berg. Bina byggde sina vaxkakor över hornet och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog råd av sina gudar och hittade klenoden. Är det ur hornet Månegarm du vill stilla din törst? Det är mycket begärt.
—Jag tror lika litet på dina ulvhundar som på dina gudar.
Jorgrimme kom långsamt till ingången med krukan i den ena handen och det våta hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn på två klumpiga järnfötter med en grov ring av järn omkring den öppna rundelen och en träplugg i spetsen.
—Du skall aldrig förneka några gudar, sade han. Vi dvärgar veta så mycket mer om dem än du. Ju längre bort vi flytta från människorna, dess oftare kunna vi överraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar i var källa, vart träd, var mistel i de höga ekarna. Det bor gudar i mjödet, i hanen, som ropar på soluppgången, och i fisken, som står i vattnet nedanför forsen. Herdarna kunna berätta dig om den godmodige Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. När han får se oss, slår han vredsint hammaren i klippan, så att stenviggarna stänka efter oss, men vi plocka upp dem och gömma dem i vårt bälte till försvar. Skulle vi tillbedja alla gudar och tänka på att göra dem nöjda och glada, då bleve aldrig tid till annat. Därför valde vi dvärgar stenen till gud, ty i honom slumrar det, som vi älska mest: guldet och silvret. Det är stenens ädlaste inälvor. Och nu frågar jag dig, främling: är det inte skönt att gå fram i en värld, där allt sjunger av gudom? Ler du ännu åt Jorgrimmes visdom?
—Jag ler åt Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet och silvret är det, som du älskar mest, är jag kanske man att gälda en vederkvickande dryck efter värde. Säg ut, vad du begär.
—Vi dvärgar begära ingenting, ty vi få ändå aldrig så mycket, som vi önska. I tysthet bestämma vi själva, vad vi anse rättvist, och ställa så att det sedan blir vårt. Redan på ättehögen band jag dig genom att rita tecken i gräset, så att du skulle gå vilse och ändå slutligen stanna just framför min kula. Jag kände, att dina och mina öden sökte varann. Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vågsammare för dig än för oss, efter du inte är kristen. Och nu säger jag dig något, som du skall lägga på minnet. Det är en sägen, att om en kristen dricker ur Månegarm, då kommer han inte bara att längta efter stjärnorna och månen utan också efter det osynliga därbakom. Och en sådan människa blir fruktansvärd.
Folke Filbyter tog hornet och tömde den sura drycken med välbehag. Under tiden drog dvärgen en torsvigg ur bältet och skar oförmärkt en rispa i hörnet under säcken.