Magnus sänkte huvudet, och en tung och bitter suck pressade sig fram ur det breda bröstet. Han såg från den ena till den andra, som han brukade, när han var upprörd. Valdemar stod bortvänd med armbågen stödd mot väggen. Jutta böjde sig så djupt hon kunde med handen i kryddpåsen och silade kryddorna mellan fingrarna.
Då förstod han, att ingenting mer var att göra, utan drog sig bugande mot dörren och gick.
När han kom tillbaka i härbärget, var det redan bäddat i de uppslagna bänklådorna för honom och hans män.
Det hade nu blivit mörkt. Algot Brynjulvsson stod och väntade på honom med en liten tranlykta och en bok.
—Jag skall väl läsa dig till sömns som vanligt? frågade han en smula dröjande. Det går bara en väg till mänsklig frihet, Magnus. Det är att genom läsande och tänkande göra viljan fri.
Magnus satte sig på bänklådans kant, och händerna hängde trött mellan hans knän.
—Det är andras misstro, som kryper in i mig och äter sönder hjärthalvorna, så att jag till sist inte heller själv kan tro på min egen vilja. Jag höll in min springare, så att stålhandsken skar i handen. Här kan du se. Mot otur hjälper varken försiktighet eller styrka. Allt var ju hemligt avtalat på förhand mellan Valdemar och mig. Vi skulle bryta några spjut och sedan blotta våra huvud och erkänna varann jämnstarka.
Algot Brynjulvsson plockade med något på bordet.
—Och det förslaget var ditt?
—Nåväl, det var så. Jag skickade till och med Valdemar hans silverbelagda rustning som gåva.