—Lysande rustning att se på. Snäv och ovig att bära. För trång över armbågarna. Jag provade den för ro skull i går.
—Nå, det gjorde du!
Det såg ut, som försökte Algot Brynjulvsson att gömma sitt ansikte för lampskenet. De två vecken på sidorna om munnen—alltid rörliga och darrande med ett uttryck både av nästan försmädlig listighet och oändlig seghet—blevo djupa som urgrävda i trä.
—Det sitter något dovt kval i ditt bröst, Magnus, någon ohygglig hemlighet, sade han sakta. Var uppriktig mot din gamla lärmästare från fordom.
Magnus teg, men han kunde icke uthärda den tystnad, som han själv hade begynt.
—Du frågar! Visste jag bara själv svaret, sade han slutligen. Tror du på mig? Ni ha småningom alla blivit så olika mot förr. Så fort jag kommer in, börja ni att viska.
—Förbehållsam man går alltid bland nyfikna.
—Förbehållsam man har tid att tänka, och jag vill fostra både mig själv och mina män till sanna riddare.
—De ädlaste livsmål kan du hänga upp för dig med lika stadig arm som en annan sin sköld på väggen. Ingen talar så gärna ädelt som du. Var du hittar en fackla, sätter du upp den i ett högt skaft och säger till dina vänner: Kom och se, kan någon lysa sig med en ståtligare fackla!... Men är du redan trött på att tala med mig? Varför lägger du dig i kläderna? Vill du, att jag skall gå?
—Ja Jag är trött, Algot Brynjulvsson, och jag vill sova.