Algot Brynjulvsson ställde lyktan på bordet och stack boken under armen.
—Eftersom du vill bli ensam, bjuder jag en god natt. När vi komma tillbaka, jag och de andra, skola vi gå tyst. En segrare har rätt att drömma ostörda drömmar.
—Inte ens han tror längre på mig! tänkte Magnus, då den sluge lagmannen hade gått.
Han kastade sig i bänklådan och ställde svärdet mot kanten.
När han hade legat en stund med sina tankar, raspade det sakta på dörrträt. Det lät som en hund. Magnus teg, fast utan att taga sina ögon från dörren.
Den öppnades helt litet och försiktigt, så att den icke skulle knarra. En hand sträcktes in i lyktskenet som för att mottaga något, och ett blekt ansikte blev synligt mellan två tjocka, svarta hårflätor. Det var Gistre Härjanson, lekaren.
—Judaspengarna! viskade han. Fort! Någon kan komma.
Magnus rörde sig icke ur fläcken. Då sträckte lekaren handen ännu längre in.
—Inte sant, frågade han, du är nöjd med mig? Jag har gjort min sak bra? Bättre hingst hade ingen kunnat skaffa dig. Men så fick jag också söka fem hela veckor. Och det gjorde ont i ryggen att sedan oupphörligt krypa in i stallet genom gödselluckan för att smussla undan havren från Valdemars häst och lägga den för din. Med ett sådant djur kunde du ha ridit omkull stenstolpar.
—Usling! gnisslade Magnus mellan tänderna, men rösten vid dörren fortsatte att skrika fram sin viskning.