—Finns det då i afton ingenting annat att tala om? Jag börjar bli avundsjuk. Varför fråga alla så envist om honom?
—Förmodligen därför att han är så svår att bli klok på. Det är ändå en ståtlig man.
—Broder Måns? Nå, måhända.—Valdemar bröt loss en flisa från det skäggiga belåtet och kastade den ut i dimhavet som i väntan att få se den flyta.—Han bugar alltid, när han talar med kvinnor, men han bryr sig inte om dem.
—Då är han olik dig i det också.
—Vad skulle jag taga mig till en sådan här dyster afton, om jag inte hade ditt muntra joller omkring mig!
—Jag vet något ljuvligare än att alltid låtsas glad, sade hon med stegrad röst, och det smala lilla ansiktet återfick samma förskräckta uttryck som förut på folkungabänken. Jag har alltid drömt om den heliga friden, alltid drömt om att få gå i kloster.
—En sådan misshushållning skulle jag aldrig tillåta.
—Jag visste inte, att du var så girig.
—Om sådant är jag snål, inte om penningar.
Hon tvekade litet.