—Hur skall det då bli, om du måste giva mig åt någon? Men du behöver ingenting frukta. Aldrig låter jag mig skänkas åt någon man, varken som ung eller gammal, aldrig med godo, aldrig med våld.
—Det har ingen hast, barn lilla. Lät jag inte nyss hämta dig nära nog som en drottning, när du skrev, att du hade fått längtan till din syster?
—Och när jag kom i det hemska Småland, sade jag: ljusare skogar hade min fader på Själland.
—Och då klampade de långhåriga getherdarna med sina träskor och kallade dig en Guds ängel.
—Och när jag skulle äta östgötaböndernas hårda kaka, gjorde det ont i tänderna, och då sade jag: bättre mjöl hade abboten i Sorö.
—Och då myste de snälla östgötarna, som aldrig kunna bli onda, och svarade: nu blir det en fröjd i jarlaborgen.
—Men när jag fick se det mörka tornet i Stockholm, då ropade jag, så att det hördes över hela bron: lycklig är jag, att jag inte har den grymma Birger Jarl till svärfader som min stackars syster. Se, så trött och modstulen hon står på muren! Vart ha ni fört mig? Aldrig, aldrig kan jag trivas hos Folkungarna!
—Och då sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur sadeln... högt över alla småtärnorna, som strödde rosenblad... Så här... högt, högt!
Han lyfte upp henne och höll henne en stund på sträckta armar, men guldtaggarna på hennes gördel stucko honom i händerna, så att han försiktigt måste släppa henne igen.
—Nåväl, detta är nu lek, bara lek, sade han slutligen. Vem måste inte leka i ett sådant månljus! Men det blir sent. Vi få tänka på att gå in.