—Valdemar, viskade hon, stå stilla!
—Man kan stå sämre. Jag har inte bråttom.
—Flera gånger har jag hört, att det prasslat nere i dimman.
—Förmodligen någon av bergsmännens hundar.
—Nu sist lät det som steg, och det var en människas steg.
Han stötte tämligen otåligt foten i tiljorna och böjde sig över räckverket.
—Vem är det, som smyger omkring och lyss? frågade han med höjd röst. Vem är det, som missunnar mig att jag en månskensstund förlustar mig med min unga fränka?
Först fick han icke något svar. Därefter knastrade en torr gren, och nu hördes det klart och bestämt, att någon steg fram alldeles under svalgången.
—Jag litar på, att du inte längre är gramse på mig, broder, svarade en djup röst nere ur dimman.
—Det är junker Magnus, viskade Jutta och kröp ihop.