Valdemar lindade armen om belätet på stolpen. Han bleknade så häftigt, att han kände, hur hela ansiktet blev iskallt. Det svindlade till för honom, och hans ögon sågo bara var sin virvlande gnista. Men när han blundade, såg han fadren, den okrönte konungen, på bår. Och under båren, under själva bårtäcket, letade han efter något. Det var så tungt, att han måste lägga sig ned och taga om det med båda armarna för att draga fram det på golvet, och han hade mycket bråttom. Det såg ut som Folke Filbyters murkna skattkista, men när han öppnade den, såg han, att det var hela folkungaarvet, att det var land och folk och himmel och helvete och alla de vackra småtärnorna och rustningarna i vapenstugan och silversäckarna i källaren. Nu behövde han icke längre spörja och lyda. Nu var det hans, endast hans. Han kunde behålla eller kasta, bygga eller slå sönder, allt efter lust.
—Ha de läst över honom? frågade han slutligen för att väcka sig själv.
—Ja, husprästerna hålla på att läsa över honom, ljöd broderns långsamma svar, men nu är han redan mållös.
—Förmådde han ingenting säga?
Magnus teg.
—Uppriktighet, uppriktighet, Magnus! Varför svarar du mig inte? Du märkte, att han ville säga något, och då böjde du dig ned, inte sant? Så måste det ha gått till.
—Jag försökte att trycka örat till hans mun för att kunna höra, men det lät så svagt som en liten avlägsen viskning långt borta, långt nere från botten i en gruva.
—Men säg då ut det!
—Han yrade.
—Det är detsamma, men jag vill veta ordet.