—Är det oåterkalleligt din önskan, Valdemar?
—Oåterkalleligt.
—Tag riket! viskade han.
Valdemar släppte sitt grepp om stolpen och stod andlös. Allt blev med ens töcknigt framför honom, och han knöt handen om manteltyget på den sidan, där svärdet annars brukade sitta.
—Och hvad svarade du då, broder... älskade broder?
—Jag svarade: lag och rätt får ingen bryta. Kronan är Valdemars, och jag skall hålla den fast på hans huvud, Gud frälse min själ. Blive jag annars redan här på jorden en av de evigt fördömda!
—Och den gamle, vad gjorde den gamle?
—Han slog upp ögonen och välsignade mig. Håll ord! viskade han. Sedan miste han målet.
Valdemar skakade sitt hår som en skeppsbruten, när han känner klippan under foten, men ännu kunde han varken tänka eller tala klart.
—Barn lilla... är du ännu här? frågade han förvirrat. Fast jag står mitt i månskenet... jag kan varken hitta dörr eller lås.