Sofias lugn var genast borta.
—Tror min frände, att jag har gömt undan det? frågade hon. Jutta stod bakom stolen och höll på att fläta band i hennes hår.
Valdemar gick emellan, och den första segeryran var redan släckt på hans drag.
—Tänk på rummets helgd, mina vänner. Är det för ett lumpet dryckeshorns skull, för en örtugs värde, som osämjan skall brista lös över vår faders lik? Min store mäktige fader, jag var otacksam mot dig i livet. Vem skall nu hålla sämjan mellan oss?
—Har du inte fått nog, hertig? fortsatte Sofia. Nyköpingshus med förläningar, jarlamakt och hertigtitel. Sörjer du också för ett gammalt dryckeshorns skull?
Magnus satt mörk och kämpalik, som hade han ännu burit sin rustning.
—Hädanefter skall allt skrivas upp, sade han och lät fingret löpa utefter raderna, som hade han framåt i tankarna sett tusenvis fullskrivna rullar lastas på hyllor och i valv. Pålägger jag mig ett ämbete, blir jag också sträng i mina plikter.
Drottningen trummade på bordshörnet.
—Vår frände förgår sig.
—För Guds barmhärtighets skull! avbröt Valdemar. Skriv bara, skriv: tillfälligtvis förkommet. Är det skrivet, lagman Algot?