—Tillfälligtvis är ett långt ord, konung, och rullar inte över pergamentet, svarade lagmannen. Men nu är det skrivet. Hornet Månegarm. Tillfälligtvis förkommet. Värde en örtug eller fyra alnar vadmal.
En ung dominikanermunk från Skenninge, som knäböjde vid båren, reste sig och gick sakta fram över golvet. Det var hertigens biktfader Martinus. Han tog upp ett brev, som låg nedfallet bredvid drottningens stol, och räckte det åt Valdemar.
Konungen vecklade upp det och ögnade först likgiltigt på underskriften, men sedan blev han vit som lärft.
—Ett hemligt brev från en dansk riddare till Sofia! stammade han. Och han kallar henne käraste vän!
Munken försökte att uppfånga en blick från Magnus, men hertigen såg envist på bordsskivan. Då drog Martinus ned huvan över sitt bleka ansikte och återvände till sin plats framför den döde.
Drottningen kände förskräckt i sin rocksäck, ur vilken brevet nyss hade halkat ut vid hennes vreda rörelser. Då hon märkte, att den var tom, gömde hon ansiktet hos systern.
—Här i rummet bör talas sakta, sade hertigen med en handrörelse mot den höljda båren. Betänk, broder, att min fränka inte kände dig, då hon fördes hit, och att en oskyldig ungdomsvänskap kan lämna sår. Mot det finns intet lagord.
Valdemar grep sig om pannan och gick häftigt fram och åter genom rummet. Ibland stannade han vid båren, ibland framför ett av de brinnande vaxljusen, och rösten blev vild och oigenkännelig.
—Det är då därför hon har spunnit in mig i så mycken fridsam vänskap utan glöd! På allt blir jag bedragen, på lycka, på makt... och det under smekningar. Det är mitt folkungaarv. Skriv siffror, hertig, och tala inte om människor. Vad vet du om dem? Du har inte blod i läpparna... Nu känner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagården. Styr om, att det snart blir gravöl. Den kvava lukten här i rummet! Hur väl jag minns den från kyrkorna och böndernas lövade likbodar. Lik och svepningar, var man kommer. Öppna bättre på dörren! Och tag hit min röda vardagsmantel. Jag kan inte se alla de svarta kapporna omkring mig. Skrämmer det dig så, du modiga hertig, att jag begär fram min vardagsdräkt? Omhuldar du så ängsligt sedvänjorna i ett sorgehus? Vem är starkast, den, som bär en kedja, eller den, som sliter den!
—Den, som smider den, svarade Magnus med handen på jarlens testamente liksom för att peka på sin makt.