Valdemar rusade fram mot honom med det ljusa håret nedfallet i pannan, händerna knutna och fadrens hetta i sina rörelser.

—Låt bödelsyxorna vila, ropade han, riv ned galgarna och smid klovarna till hjulringar för bondens vagnar. Två brott begås aldrig riktigt lika. Hur kan då ett och samma lagord gälla för båda. Benådning skall heta valdemarsdom. Var gång du i mitt namn tar ett huvud, tar jag av dina förläningar så mycket jord, som en fogde kan gå omkring utan att stanna. Det skall bli som fordom, då männen voro fria och starka. Jag tål inte trälar. Jag vill, att en karl skall kunna se mig i ögat och svara: jag lyder inte. Sådant folk behagar mig. Jag vet bara en brottsling, som jag ger dig lov att straffa till liv och lem: den lömska bakdantaren som listar sig fram och har det bra bland människor.

—Den läran är de svagas, sade hertigen, som också hade rest sig, halvt vänd mot folket ute på tunet, men det finns också en kraftens och myndighetens. Husmän och tjänare, vårt höga herrskap är upprört och uttröttat av sorg, men låt oss aldrig glömma vår pliktskyldiga vördnad.

—Ja, jag är upprörd av sorg, sade Valdemar och stannade i dörren, och hans ögonlock rödkantades av blygsel över att alla voro så vana att se honom lyda, att de måste uppmanas till skyldig vördnad. Kom hit, bergsmän, finnar och skogsgångare, alla som följde Hulv Skumble från Stålberget! Jag skall göra er till min livvakt, och ni skola få hovkläder av björnskinn. Sätt sträng på bågen, så att vi få gå på jakt. Jag börjar tycka om lukten av era våta kläder och sura skodon och trivs inte längre hos dem, som lägga rosenblad under lakanet och luktört i skorna. De bedraga mig, medan de kyssa mig. Kom hit, Gistre Härjanson, häxkarl och tjuv. Du skall bli min hovgycklare och harpare. Jag tycker om dig, därför att du ärligt ljuger och vill vara den sämsta. Kom hit, bodsätar och stubbekarlar! Jag skall alltid bli er en vän. Var och en är fri. Jag tvingar ingen. Det är mitt kungalöfte. Jaga och fiska och bruka jorden. Följ varann, om ni ha håg till varann, men om ni inte trivas, så lämna varann. Bygg inga gårdar, bo i de gamla. Bygg inga vägar, gå på de gamla. Ingen plundrar en ensittare i hans riskoja. Äg inte mer än han, så plundrar er ingen. Jag var svag nyss, när jag klagade. Ryck ut pilarna ur bröstet och sjung med glad uppsyn, när ni stupa. Och följ mig nu in i stora salen, så skola vi dricka jarlens minne ända till midnatt.

Han hängde sin arm om Gistre Härjansons axel och förde honom med sig över tunet, omringad av den brokiga mängden.

7.

När efter långa förberedelser gravölet äntligen var drucket, måste Folkungarna ändå stanna en tid i jarlagården för att fortsätta skiftet av det stora arvet. Fast de gingo i ett sorgehus, firades på Valdemars befallning höstens och julens lekar som vanligt. Det hände, att han gick in i frustugan och frågade efter Jutta, som förr, men alltid var hon försvunnen. Ropade han efter henne i svalgången, blev han utan svar. Drottningen bannade henne för att hon icke längre tänkte på att göra Valdemar glad, men hon visste ingenting att säga, och när det blev kväll, gick hon tidigt till sängs.

Valdemar slutade att kalla på henne, och vid måltiderna mötte han henne med ett kyligt småleende.—Ett världens barn, som vill gå i kloster! sade han till drottningen. Om brevet, som hittades vid arvstämman, talade han aldrig. Drottningen brände upp det med vemodiga tankar på en bleknad ungdomsdröm, men också med sorg över att det hade råkat i Valdemars händer. Hon var fäst vid honom med en osjälvisk, fast tung och stillastående hängivenhet. Hon var glad, när han var glad. Han visade henne samma vänlighet som förr, men han satt aldrig i frustugan utan kom och gick beständigt med sin båge.