—När talade du sist med den fagra ägarinnan?
—Jag har aldrig talat med henne, aldrig sett henne, Valdemar. Men hon har sedan hört mycket om mig, och hon är ett helgon.
—Jag visste inte att späkerskor bära linne.
—Hon är ingen späkerska, ingen nunna, Valdemar. En frejdad riddare har henne, och hon har fött honom döttrar, som redan äro gifta. Nu skall jag berätta dig, hur det gick till. Hör på, Valdemar! Jag stack svärdet mitt genom linnet och skar ut den lapp, som du här kan röra vid. Sedan red jag till Frankland och fick riddarslaget vid ett tornej... Gud give att vi snart också litet oftare få hålla tornej i ditt vilda land... Och var jag kom, betygade jag, att jag bara stred för Den heliga jungfrun och för den fru, som kunde visa mig att hennes linne hade ett lika stort hål som lappen. Fåfängt, fåfängt! Alla slogo ned ögonen och tego.
—Och du blev henne trogen?
—Obrottsligt. I hjärtat. Min usla kropp fick gå sina egna vägar. Och när jag så på hemvägen kom i samma buskskog och till samma bäck, satt där på sin häst en bredaxlad riddare och höll upp ett sönderskuret linne, i hvilket lappen alldeles passade. Först skymfade han mig och kallade mig en åsna, som lupit omkring hundratals mil och ropat efter ägarinnan i stället att söka henne i närmsta borg, ty där bodde hon som hans ärliga husfru. Men sedan vi brutit ett par lansar och det började bli farligt, förklarade vi varann jämngoda och tryckte varandras händer. Han medgav, att jag just genom min långa färd också hundrafallt ökat hennes rykte och ära. Hon hade därför gripits av den största beundran för mig och lät nu hälsa, att jag skulle få behålla min av blod genomdränkta relik som gåva. Hon fäste bara ett villkor vid gåvan. Jag måste heligt försäkra, att hon aldrig i detta livet någonsin skulle behöva träffa mig.
Han strök det vita håret vid tinningarna, och det smala och rynkiga ansiktet färgades av en lätt rodnad.
—Valdemar, du må le åt mig. Men den kärleksreliken har sedan varit min lykta, när jag tvekade mellan ont och gott, min kraft i tornejet, mitt hopp, när jag besinnade min dödlighet. Förstår du nu, vad kärleken kan giva en svag människa? Och en sådan låga skulle kallas syndig!
—Vi äro varandra mycket olika, Svantepolk.
—Och ändå skall du en dag giva mig rätt. Kanske är jag en stor narr, Valdemar, men då har jag för dig blottat det djupaste i kärlekens väsen på samma sätt som en enfaldig predikare kan råka att med sin förlägna och stammande tunga uttala djupa sanningar. Allt skall jag nu ställa till rätta för dig, som är oerfaren, jag menar, oerfaren i sådant, som är allvar och inte bara köttsligt, ty sådant frågar jag inte efter. Låt bara mig styra. Jag går nu hem och talar med drottningen, min hulda härskarinna.