Valdemar grep fatt i hans arm, men släppte den lika hastigt.
—Alltsammans är ingenting, sade han och gick ensam inåt skogen.
Några getter beskådade honom klokt och nyfiket från ett stenrös, men de tuggade och tuggade liksom hästarna i stallet, och harmsen ämnade han jaga bort dem. Då fick han höra porlet av en bäck. Han hade aldrig hört en bäck ljuda på det sättet, ty en mänsklig röst blandade sig sorgset bedjande med vattnets sång och härmade den med stigande och fallande klagan. Han böjde sig in över en mossig algren, men den var murken och föll brakande i vattnet. Därigenom blev det en öppning mellan kvistarna, och han urskilde en sliten getskinnströja. Den var alldeles för stor åt den, som bar den, brusten i sömmarna och fläckvis utan ragg. Småningom letade han också rätt på ett ansikte med kort rakt hår. Det var Yrsa-lill, vallkullan med de små fötterna, som voro röda om hälarna men vita ovanpå och på sidorna bruna som gammalt elfenben.
Hon vände på huvudet men utan att avbryta sången, ty hon höll på att offra till bäcken för att få ymnigt med dricksvatten åt getterna. Då och då beströk hon ett brödstycke med honung och kastade det i vattnet. Över knäna hade hon ett spjut för att kunna försvara sig. Han trodde också på den goda vattenanden och vågade icke störa henne med någon hälsning. Då hon hade sjungit slut, kastade han en liten silverring i virvlarna. Sedan gick han fram och lade armen om hennes axel och satte sig ned bredvid henne lika oöverlagt som ett barn bredvid ett blomsterstånd.
Hon böjde sig litet åt sidan, men icke av blyghet, utan därför att hon var rädd att fläcka ned hans dyrbara kläder.
—Vänta litet, sade hon sömngångaraktigt och stilla. Jag är klibbig på fingrarna.
När hon hade tvått händerna, satte hon sig till rätta igen lika allvarsam som förut och följde med sina yrväckta ögon bläddrorna, som seglade förbi och lindade sina pärlband om stenarna.
Hon tänkte varken gott eller ont om honom, ty hon hade ingen kunskap om något annat än det, som hon dagligen såg med sina ögon. Och det omgav henne töcknigt och tyst och obegripligt som en dröm. Hon hade hört, att det var han, som hade tagit henne ur den mörka graven och givit henne åt vallkullorna, och hos dem hade hon levat. Under tröjan bar hon ingenting annat än en trasig skjorta. Hon hade aldrig fått en hel dräkt, aldrig ätit vid ett bord, aldrig sovit annat än i hö eller halm. Hon visste ingenting om världen, varken om den var två dagsresor lång eller tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta på tuvan som en brun stubbe utan att hitta något särskilt att grubbla på, vemodig snarare än glad, men aldrig heller verkligt bedrövad. Ödemarken skrämde henne lika litet som de tassande eller flygande skogsväsen, i vilkas sällskap hon levde sitt ordlösa drömliv. Valdemar talade icke, men han satt ändå kvar.
—Kom, jag är hungrig, sade hon långsamt och reste sig som en sömngångerska från mossan.
Hon gick framför honom till en liten skogslada, som låg på en glänta, just där solen sken in mellan grantopparna. Taket var hopsjunket i mitten, den bräckliga dörren hängde halvöppen, och över askhögen inne på golvet surrade en sista sömnig hästfluga.