Under tiden stod herr Svantepolk ofta och väntade uppe i jarlagårdens svalgång. Ju senare det led, dess blidare klarnade hans smala ansikte.
—Valdemar har då stannat i skogsensamheten, tänkte han, för att begrunda mina ord och under betraktelser vårda en ren och himmelsk kärlek. Säll och stor blir nu hans väg. Varsamt vill jag tala med drottningen, så att hon får en rätt syn och vi alla kunna glädja oss. Låt gärna bli att förtro dig till mig, min unga konung. En viss beslöjad glans brukar vara rätta tecknet på pärlans äkthet.
8.
Adventsfastans fridstid var kommen, och kvinnorna blevo mörkrädda, när de skulle stöpa ljus både för jarlens grav och för julbordet. Jutta räknade med tummen dagarna framåt på runstaven ända till solhjulet, som var luciadagens märke. Hon skulle bli luciabruden, eftersom hon var den fagraste, och med gnidsten och blekt vax glättade hon i god tid en vit skjorta, så att den blev slät och glänsande. Hon ville ibland fråga småtärnorna om Valdemar, men då blevo läpparna stela, och hon kunde ingenting säga.
Äntligen kom så lucianatten, årets längsta, då världen stannade i sin gång och korna talade till varandra med gumröster och de döda vände sig på kisthalmen. De lyste och flämtade vid källor och bäckar, där vallhjonen dränkte kattor och hällde blod i vattnet.
Vid midnatt stod Jutta vit och utklädd. Vettskrämda satte småtärnorna på henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville stå rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle få kläda henne till verklig brud. Småningom förde de henne sedan framåt mot den kungliga sovstugan. Men de kröpo ihop omkring henne med armbågarna över huvudet, rädda att till och med dörrstolparna skulle sträcka sig efter dem och sticka ett hårt träfinger i flätorna.
Valdemar satt upprätt i bädden bredvid den sovande drottningen med en duk om huvudet och naken ända till täcket. Först bländades han av ljusen. Men han hade legat vaken och undrat på, om det verkligen skulle bli hon, som kom med kakorna och mjödet. Det föreföll honom med ens, att sagan i skogen hade varit en plågsam mardröm, full av trasor och ohyggliga skratt. Han bredde vänligt och broderligt ut armarna mot ljusbärerskan. Småtärnorna sköto henne framåt, men hon ville icke gå utan stred emot, fast hon kände sig stolt och nöjd över att han hälsade så gott på henne. Som han satt där, tyckte hon, att han liknade det vänaste beläte af frälsaren.
—Men så bjud honom då hornet, viskade småtärnorna och lyfte upp hennes arm.