—Kan du förlåta mig! viskade han och böjde sig fram, så att han kunde nå hornet. Är du ännu gramse på mig?
Hon bara skakade på huvudet, utom sig av förlägenhet, men då begynte ljusen att vackla, och hon grep hastigt om kronan. Och så tryckte hon sig baklänges in mellan småtärnorna, till dess hon kom ända ned mot dörren. De måste gå fram och hämta hornet.
Så snart hon fick det i händerna, satte hon hälen utanför tröskeln och vände sig försiktigt om för att icke snava i trappan.
Men sedan blev hon genast tryggare. När hon kom ned till Magnus i härbärget, satte hon sig utan att brådska på kanten av sovlådan.
Han satt också vaken på sitt bolster, men han var brun och ful och mager och mötte henne med en skarp blick.
—Var konungen hemma i sin bädd? frågade han.
Hon blossade upp, men hjälpte honom beredvilligt att stödja under hornet, medan han drack.
—Var annars! svarade hon.
Magnus ryckte tillbaka armen, ty en vaxdroppe föll på den från ett av de sneda ljusen och sved häftigt. Han plockade bort vaxet, och en liten grå blåsa hade redan svällt upp.
—Det är en spådom, sade han mörkt, att när av vårt ätteblod en gång någon blir född, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla, skall det ske stora under i den mannens eller kvinnans hjärta. Jag fruktar, jag fruktar, att det länge kommer att töva till den stunden.