Småtärnorna fortsatte hela tiden utanför dörren sin sång till Lucia, som hjälpte i barnsnöd och kärlek, och i somliga verser kallade de henne Ljusfreyja. För vart ord slogo de ihop händerna, först över huvudet och sedan framför bröstet. De hackade tänder, och de darrande rösterna föllo i sär skärande och vasst som tappade glasskärvor. Än var det den ena, som kom av sig, än var det den andra, som blev efter. Slutligen förlorade de alldeles tråden och stodo bara och storskrattade. Det klang vida omkring i den ödsliga natten. Då försökte de skickligaste att leda de andras sång, och så måste de på nytt taga om alltihop från början igen:
—Säg, säg,
vem ger mig fingerguld?
Säg, säg,
vems famn skall jag sova i,
vems barn skall jag bära?
Säg...
—Varför sjunger du inte med, Jutta? frågade en röst, och åter brast sången sönder. Varför svarar du inte, jungfru?
De blevo rädda och sträckte sig in genom dörren. De sågo, att hon icke längre skymde karet, utan att mjödet åter fritt speglade ljusöppningen i taket.
En av de äldre vågade sig ett par steg framåt och trevade i mörkret. Hon stötte mot kittlar och bänkar. Slutligen hejdade hon sig.