—Vad har då skett? utropade hon. Jungfrun ligger avsvimmad på marken. Men hon håller ännu så hårt om kanten på karet, att jag knappt kan böja upp fingrarna.
En kvävd och grumlad snyftning svarade henne. De andra hörde, hur hon sköt undan en bänk och hjälpte Jutta att komma till sig själv igen och resa sig.
—Hur länge har jag legat så? viskade den svaga stämman.
—Några ögonblick på sin höjd, kära jungfru. Alldeles nyss kunde vi tydligt ännu se dig mot det blänkande mjödet.
—Det hade varit bättre, om ni aldrig väckt mig. Finns det då ingen barmhärtighet bland människor, om det också ingen finns i himmelen!
—Men så berätta då? Vad har du sett, som kunnat så förskräcka dig?
Jutta vacklade ut genom dörren med den andras arm om sitt liv. Alla ville de taga i henne och hjälpa henne, och de kände, att hon var isande kall.
—Jag måste genast tala med hertigen, stammade hon.
Men då släppte de henne igen, och det blev åter samma yra sorl.
—Hertigen, kittelbotaren... Var det då honom du såg? Han, som är så svart och ful!