De ryckte ordet från varann och skrattade över varandras axel, så att snart ingen längre kunde höra någon annan än sig själv.
—Men jungfru... Så betänk då, att han i alla fall är en ridderlig kämpe. Torka du tårarna... Vi småflugor våga minsann inte surra omkring en sådan storherre... Men har du fått en sådan brådska att genast komma till honom? Inte går det an, kära jungfru.
—Det är inte, som ni tro, svarade hon. Ni taga alldeles fel. Men han vet mycket, han förstår mycket. Ingen klerk är kunnigare än han. Jag måste tala med en man, inte med en kvinna. Och då finns det ingen rättrådigare.
Småtärnorna voro alltför ivriga att själva få se sin tillkommande för att vilja strida med henne, utan de skyndade sig på nytt att ställa upp sig i ring.
—Männen ha redan klätt på sig och gått till morgonvarden, sade de. I natt dukas den ju tidigt, och vi hörde dem nyss på gårdsvallen... Men gå du och se efter. Hertigen brukar visst inte trivas rätt väl vid kungsbordet utan kommer gärna så sent som möjligt.
Handklappningen och sången begynte igen. Hon hörde den glada leken bakom sig, medan hon gick till härbärget.
Magnus stod ensam vid elden, insvept i den långa sorgkappan.
—Månne det redan är tid att rida till mässan? frågade han och såg upp. I natt gal ingen hane.
—Vi kvinnor ha varit nere och sett i julmjödet, svarade hon utan att akta på hans fråga. Du är en lärd herre, Magnus. Ofta har jag känt lust att tala med dig, och nu är jag kommen. Giv mig nu också ett ärligt svar. Kan det verkligen betyda något, om man tycker sig se ett ansikte i karet?
Först kände han knappt igen henne, så blek hade hon blivit, och nu, då inga ljus brunno, kom den vita skjortan henne att likna ett andeväsen.