—Man ser den, som man mest har i tankarna. Därför kan det betyda ganska mycket. Det bräcker upp hjärtat som ett äpple, och kärnorna falla i handen.
Han slog kappan åt sidan och värmde händerna över elden. På det sättet stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej säga något vidare. Hastigt tog han ett par tre steg framåt och stannade framför henne med genomborrande ögon.
—Stackars, stackars barn, viskade han. Du, som var ämnad till drottninglycka och en blid ålderdom! Var det honom du såg?
—Vem? Jag har ingenting sagt.
—Vem, frågar du. Liksom såge jag inte själv också just samma man både dag och natt! Jag må blunda, jag må sova, ändå ser jag honom.
—Du?
—Det, som lockar mest, det ser man antingen man så vill eller inte. Du ser honom som han satt nyss, när du kom i din ljusglans. Jag ser honom med gullkronan på huvudet.
Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja släppa sitt tag.
—Misstror du mig också, du som de andra?
—Då stode jag inte här godvilligt.