—Då rämnar det för ett västanväder, broder. Då faller det tillbaka i samma famn, där allt sköt upp. Och jord och stjärnor skola sjunga: nu tappa rötterna sitt fäste i bondejorden, nu blommar folkungaträdet i en enda salig eldsflamma. Har du harpan med dig, lekare, så stäm upp om kärleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar övermakten, som människorna bespotta sina egna gudar. De äro lågan, och vi med allt vårt byggande och lagskipande äro bara vaxet!

—Lär dig av mig att undfly kvinnorna, Valdemar, svarade Magnus med ett stelt leende och en bugning för den ädla fränkan. De känna bara en lag: kärleksbalken. Vi män ha tusen.

Valdemars hår var i oordning och hans ärm uppriven till halva sin längd. Han talade med svindlande brådska, nära att falla i både skratt och gråt—ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla skulle höra på. Hela tiden vände han sig runt åt alla sidor som en sakförare på tinget.

—Skåda ville jag våra lagmän och kloktänkta, om våra barn en dag kunde födas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala ännu ädlare, ännu visare, ännu sannare, men torka ihop utan att längre orka höra sig själva, än mindre varandra. De skulle säga: tag fram bräderna och spika våra kistor, så att vi äntligen få komma till ro, ty så mycken torr ädelhet, visdom och sanning kan ändå ingen människa uthärda. Eller låt det också bli igen, som det var förut, låt dem komma emot oss igen, de försagda och förlägna kvinnorna med sin längtan efter kärlek... Så skulle det gå, broder, om vi en morgon när vi vaknade funno, att kvinnorna hade dött ut. Vi skulle bli vänner igen, du och jag, vänner och såta bröder... och till sist hata ljudet av varandras steg... Lycklig den man, som får dö på en kvinnas arm i stället för på en ensam kudde! Har du känt den unkna lukten i ett hus, där det inte finns någon kvinna? Du har det. Ett helt år har du suttit hemma på ditt Nyköpingshus, och unkenheten har fastnat i dina kläder. Därför är du en styggelse för kvinnor, hur mycket de akta dig. Om jag segnade död här på stället, skulle vår unga fränka skifta hy och slita sitt hår, men vore det du, skulle hon falla mig om halsen. Kom hit, kom hit, mitt barn, och håll upp med förställningen! Jag ser in genom ditt ansikte, och mig vilseleder du inte. Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi äro i paradiset, och på människofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet. Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hovgården, och jag skulle inte våga trotsa en död rad i en lag! Vad människor skrivit kan strykas ut med ett människofinger.

Den andlösa brådskan i hans ord hindrade hertigen att inkasta de svar, som lekte honom på tungan. Han föll i tankar och spratt upp, när Valdemar tystnade.

—Du har talat om kärleken mellan man och kvinna, men det stora i världen har aldrig uppstått ur den kärleken, utan ur strid mot den. Därför kallas också människan först vis, när hon blir gammal och ser ned över sina forna böjelser som den vita påven över sina svarta präster. Låt oss invänta den stunden och då språka bort en sval vinterdag med varann. Ålderdomen är livets skönhet och krona. Låt oss längta efter att bli gamla.

—Du har alltid gent till fagra talesätt, Magnus.

—Vad lönar det att söka förklara sig inför två så unga människor. Du skulle inte höra på mig, inte förstå mig, om jag ännu en gång både dig att lämna oss. Då skulle allt bli väl igen, bli ett lappri, som ni själva om ett år båda skulle le åt. Men kanske förstår du ett annat språk bättre. Du är ensam, och vi äro elva man högt. Här i skogen är ingen den andras herre, utan vi äro rätt och slätt män, som försvara en kvinna.

Valdemar höjde på axlarna.

—Vallhjonen skola visa oss avlägsna stigar, som ingen annan hittar. Bjud hertigen farväl, jungfru Lindelöv!