Hon kastade armarna bakåt och svarade klingande:
—Om du kan visa, att det finns en enda fläck på Magnus' riddarsköld... Ja, då, Valdemar! Till dess förlitar jag mig på honom.
Det prasslade i vrån, och Gistre Härjanson lyfte sitt finger.
—Nu kommer min stund.
—Den nidingen, vad vill han här? mumlade Magnus.
—Vittna.
—När man trampar på en groda, önskar hon, att hon vore en huggorm.
—Jag tänker att jag ändå kan stinga, svarade lekaren och sträckte fram huvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. Du har alltid varit god mot mig, Valdemar, och mitt samvete måste lättas. Undra på att din häst nyss hade sådan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men så här års äro alla hästar långhåriga och inte att känna igen.
Och så berättade han om hertigens svek på rännarbanan.—Se nu så han tiger, hånade han, änskönt han inte kan rodna. Han har ju dvärgablod under huden.
Häpnare åhörare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig, och det blev oro ute på gläntan. Herr Svantepolk, som i sitt menlöst rena barnahjärta aldrig närt ett försåt, skakade sorgset sitt vita hår, och männen ropade till Magnus: