Småpigan hjälpte henne nu att träda på kjorteln, och de öppna ärmarna släpade förnämt på mattan. Sedan tog hon silverbägarna för att måla henne, men Jutta grep henne om handen och lyssnade.
—Nej, vi ha inte tid.
I nästa ögonblick skyndade hon ut. Hon drog igen dörren bakom sig, ännu halvt blindad av vaxljusen, och ställde sig mellan de andra. Men den lilla gossen, som sprang omkring i svalgången, var med ett glatt rop vid hennes sida utan att skrämmas av den förändrade dräkten. Hon hann icke att frigöra sig från hans smekningar, innan fackelbärarna trädde ut och konungen kom i dörren. Han var upphettad och viftade med handskarna, och då han såg, hur alla männen, så pass det lät sig göra, försökte att böja ett knä, grep honom en lust att begyckla sin egen makt och det, som var heligt för de fromma. Han höjde armarna på det sätt, som påvarna brukade, när de utdelade välsignelsen.
Därvid kom hans blick att vila på den praktfullt klädda kvinnan, och armarna sjönko igen, fast förläget och långsammare än de hade lyfts. Han såg genast, vem hon var, men det var icke enbart förundran, som darrade över hans ansikte, utan också en illa dold misstämning. När de, som ha dött, resa sig ur sin grav, äro de vålnader, och då skrämma de. Och han såg genast i full klarhet var förändring, som tiden hade ristat i hennes drag.
Besinningen svek henne och hon lyfte upp barnet framför honom.
—Guds frid, kung Valdemar, viskade hon. Känner du igen oss?
Han knöt handen och kastade huvudet stolt bakåt.
—Guds frid, frussyster. Jag känner igen både dig och barnet... mitt barn och ditt.
Om de gamla träden hade brustit från sina halvdöda rötter och fallit över hopen, som stod nedanför, skulle förvirringen och skriandet icke ha blivit häftigare. Pilgrimsskarorna böljade ut från kyrka och härbärge, och ända bort till ättehögarna skymdes snön av folk. Den dystra hemlighet, som smugit kring från gård till gård, gömde sig då icke längre utan blottades av vinfuktade läppar och stod där nu med kött och blod mitt i fackelskenet.
—Dödssynd, ropade mängden, firnarverk!