—Är det julnatt, efter jag ser spöken? frågade Valdemar och skakade sitt ljusa hår. Af er, som skria värst, lärde jag mig aldrig, att brott behöva spöka. Eller blev min fader jarlen hängd, när han red hem från Herrevadsbro! Han sover gott och lugnt i gamla Varnhem. Giv er till tåls, låt tiden gå. Skuld är ett kravbrev mellan människor. I graven finns det inga gäldenärer.
—Till Rom! svarade folket. Till Rom!
De, som voro beväpnade, skakade sina spjut och bågar.
Då lyfte han upp gossen och höll ut honom över deras huvud.
—Ja, ropa, svear, ropa som det hövs kring era fäders tingshög. Höj gossen här på sköldarna. Välj honom till min efterträdare. Han skall föra er till större segrar än fordom läspe Erik och alla, som föddes er av äkta, ruttet kungablod... han, mitt trotsarbarn, horsbrottets, blodskammens son. Se här, hur frisk och röd han blir, när jag nyper honom i kinderna.
Han satte ned gossen, men en rysning gick över mängden. Pilgrimerna vände sig bort, och som en suck, som ett djupt andedrag framviskade kvävda och klanglösa röster:
—Han är Den fallna morgonstjärnan. Lucifer är vår konung. Penitens! Till Rom, till Rom!
Ett par tysta klättrare hade redan svingat sig upp på räcket med sina spjut, och en pil ven fram och fastnade sjungande i stolpen. Det hördes i stillheten, hur bågarna spändes, först två eller tre, sedan allt fler och fler.
Fulco kom ut ur sitt hus, föregången av ljus, men de släcktes genast i blåsten. Han bar varken ämbetskrona eller stola utan höll endast ett litet kors, som han ivrigt räckte åt alla sidor till kyssning. Han gick så krokig och sned, som om han med de långa armarna hade plockat något från marken, men huvudet var upprätt. Ovanför den grå skäggbotten och den som en krumstav svängda näsan brunno två mörka och skarpa ögon.
—Misskund, misskund över alla syndare! Liljan och ängeln i mitt signet håller jag i ära, men biktens insegel var mig ännu heligare. Jag har tegat. Nu ropar till och med marken. Men ännu går det många vägar till Mora stenar, konung, och orätt handlar du. Konung? Din fader jarlen hade gjort bättre, om han satt sina lagar i helgd genom att förbjuda konungar och fostra sina söner till hederliga husfäder på sina gårdar. Kristus är den rätte härskaren. Hur ha vi vårdat oss om hans tron, som låtit honom dela den med er, konungar?