Sedan sprang hon glatt tillbaka in bland de många vaxljusen.
Jutta kände, att en uppsträckt hand sökte hennes mellan spjälorna på räckverket.
—Gud skall förlåta dig, stackars arma, liksom en gång också honom, hördes ärkebiskop Fulcos fasta röst. Men din plats är inte här. I afton är det gott om sadlade hästar, och jag skall taga några beväpnade karlar med mig och för säkerhetens skull själv följa dig det första stycket. Vart vill du hän?
—Helst till min olyckliga syster, svarade hon och gick ned till honom utan att släppa gossen.
Hästarna buro snart alla tre över den stenlagda väg, som ledde till kungshuset på ängen vid Östra Aros. Ingen av dem talade, men de måste rida försiktigt och långsamt för mörkrets skull och lita på hästarna.
Hon mindes, hur tidigt den makliga drottningen förr brukade söka sig till sovstugan, men fast det var mycket sent, gingo ännu alla spinnrockarna. När hon kom i salsdörren, tvärstannade den mittersta spinnrocken, sedan ännu en och slutligen alla. Drottningen, som satt på mittbänken, släppte spinngarnet i knäet och hukade sig för att se bättre. Det var en gammal kvinna med stora drag och trötta ögon.
—Vem står i dörren? frågade hon.
—Din fallna syster.
—Min fallna syster bär en nunnas dräkt och är i kloster.
—Jag var inte värdig de vita kläderna.