—Säkert inte.
—Min tanke gick tillbaka hit.
—Vem söker du?
—Dig, syster, för att kyssa din klänningsfåll och bedja dig förlåta och glömma.
—Och vems är gossen?
—Mitt barn, som hädanefter följer mig.
Drottningen lade handen på spinnrocken för att åter sätta den i gång. Men då kände hon, att många vintrars stickande stjärnljus hade skinit in i hennes ögon och lagt frost över hennes kval, så att det blivit stilla och vitt och fagert. Allt blev så smått och litet, som hon hade gråtit över, att den vänskap, som en gång varit mellan dem båda, syntes henne hundra gånger mer värd att minnas. Hon tänkte:—Så klart måste människan se tillbaka över livet i dödsstunden, när evigheten plötsligt lånar henne sina ögon.
—Min klänningsfåll är inte till för att kyssas av en syster, svarade hon lågt. Men du skall stanna här med barnet... Kom hit och sätt dig hos mig här på bänken.
De andra spinnerskorna fingo en fuktig rodnad över ögonlocken, böjde på huvudet och satte med en darrning i gång sina hjul. Först var det bara två eller tre, men småningom surrade återigen alla spinnrockarna. Det var bara drottningens, som stod stilla.
Men Jutta lydde henne icke utan dröjde nere vid dörren och såg på henne med systerlig kärlek.