När kvinnorna hörde sådant tal, blevo de än mer förskräckta och ville icke lyssna utan prisade kärleken och Valdemars mildhet.
—Vi få se, svarade de. Ni ha handlat obetänksamt, som unga svenner bruka. Det tål att begrunda spåvisans innersta mening och höra, vad som har hänt. Det ena ryktet motsäger det andra. Vem som helst rycker inte utan vidare landets heligaste baner från kyrkväggen.
—Det är väl svarat, menade svennerna och avkastade sina kvinnokläder. Sedan blandade de sig i folkmängden på marknadsvägen. Ända till hundra dagars avlat hade utlovats, och gårdar och härbärgen kunde snart icke rymma fler människor.
Äntligen grydde den stora dagen, då helgedomsskrinet skulle bäras över slätten till den nya kyrkan.
Det blev aldrig något slut på det långa tåget av hjässor med den apostoliska hårkransen och av svarta eller vita slöjor. Kåporna voro nedstänkta. Det hade varit lång färd från Sko och Sigtuna, från Gudhem och Varnhem, från Alvastra och Nydala. Slamret av träsulorna, som voro bundna under skorna, överröstades av pilgrimernas rop.—Kyrieleis! Kyrieleis!—Det betydde ju Herre förbarma dig! men på de vallfärdandes mun blev det ett glädjerop. En stund blev vägen alldeles svart av latintalande magistrar, som nyss återvänt från kollegierna i Paris. Där kom Karl Algotssons broder Brynjulv från Skara, och den drömmande Petrus de Dacia gick omgiven av svartklädda kvinnor, som oupphörligt höjde klingande kyrierop. Särskilt var det en bland kvinnorna, som alla försökte att få se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, så tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon åtminstone var nära att bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid från Skenninge, som höll på att grunda ett kloster och bereda sig för en pilgrimsfärd ända till Den heliga graven. Det blev tystare, där hon gick fram, ty de, som fingo plats därtill, knäföllo och kysste på händerna efter henne, lyckliga att för en gång ha mött en av de ofläckade, medan hon ännu gick levande på jorden. Hon ingav dem sin egen rena kärlek, sin åtrå till allt ödmjukt och gott. Många röda munnar, som hade bitit i livets frukter, stammade allvarliga löften. Vildmarken upplystes, så att bråddjupen blottades men också den säkra stigen.
Så länge hennes lilla svarthöljda huvud ännu kunde urskiljas, fortsatte handkyssandet, och klämtslagen kunde höras från kyrkan. Men sedan blev det oro bland folket.
Ett stycke framför helgedomsskrinet kom Valdemar med Eriks baner. Han halkade på stenläggningen, så att han stötte banerstången i marken, och det tog folket som hån, ty han log hela tiden. Vakten måste omgiva honom på båda sidor och hålla i vardera ändan av de sänkta spjuten, så att han gick inom ett skyddande stängsel.
Larmet blev slutligen så hotande, att Fulco måste ropa till honom att hålla sig närmre intill helgedomsskrinet, ty var det bars fram, spreds det genast lugn.
Folket strömmade med in i den nya kyrkan, som ännu var utan tak. I mitten var rest ett träkapell, upplyst med vaxljus och klätt med tapeter. Där blev skrinet satt på altaret. När mässan var läst och sången sjungen, som Fulco hade diktat till Eriks ära, ringde en liten klocka och det blev en stunds vila. Fulco förde då omkring konungen.
—Tonernas andakt fyller mig med fridsamhet, begynte han. Och det är en sällsynt händelse, att du beträder en kyrka. Låt mig visa dig det bygge, som är mitt livs kärlek. Jag vet, att rundelns tecken överallt går igen i skapelsen, i himlarnas gång, i solen och månen, i timmarnas ring på solvisaren. Också bävade jag i början för att bryta den stränga rundeln, men så hörde jag hymnerna och kyrieropen, som stego och stego. Själva mullen längtade uppåt. Då förstod jag den nya andan och lät stenskogen växa. Och nu står den här med sina stammar, sina spetsbågiga grenvalv och rosverk och korsblommor. Dina skogar ha flyttat hit in, Valdemar. Det är en kyrka för dig. Se här på stenarna, som muntra hantverkare hålla på att hugga under vardagarna och som skola läggas överst på stöttorna! Jägare och ulvar, riddare med korsfanor, lekare och brottare, barn, som kasta snöboll, feta borgare, sjöfolk, älskande, som famna varann, krigare som döda... alla vilja de uppåt, uppåt med klockklangen. Alla kommo de med sin skärv till min kyrka, och därför förtjäna de också att få vara med.