De gingo från sten till sten, och på var och en fanns det någon sinnrik bildgåta att tyda.
När de kommo tillbaka in i kapellet, fattade Fulco plötsligt om hans handlove.
—Gud är över mig och mitt verk, och folket är med mig, viskade han sakta. Vill du ännu försöka att rädda din krona, så lyd. Du ämnar bryta upp redan i morgon. Men vart?
—Till din primas, bisp, för att få hjälp. Till Lund går färden.
—Nej, längre.
—Du menar?
—Den helige fadern vistas i vinter i Lyon.
—Gott! Hos honom skall jag utverka ett varningsord till dig och hertigen.
—Det är sent att varna, när golvet redan brinner.
Han tryckte Valdemars hand mot helgedomsskrinet och vände sig till folket.