—Vid Vår fru och helge Erik svär konungen och lovar att redan i morgon dag börja en ångrande botgörares färd. Drabbe annars bannstrålen den förlorade!
—Du kastar dristigt dina tärningar, bisp, mumlade Valdemar mellan tänderna och höjde sedan något rösten. Spela, mina musikanter, en sista gång för helge Erik. Gå sedan hem till välbehövlig vila, ty i morgon vid min avfärd skola ni också spela. Eller säger inte David om sin gud: lovsjunger honom till cittra och harpa, lovsjunger honom till puka under dans!
Med de orden gick han nedför trappan och lämnade kyrkan, följd av ett förvirrat sorl.
Nästa dag blev det liv och rörelse i kungsgården, ty allt skulle i en hast ordnas och anskaffas för den långa resan. Flaskorna fylldes med vin, fågeldunskuddar och täcken instuvades i säckar, som bundos över klövjesadlarna. Hela marknaden flyttade småningom med sina varor till platsen framför drotthuset. De pilgrimer, som, för att få skydd, ämnade sluta sig till den glada skaran, stodo försagda och väntade på avstånd med sina påsar på ryggen.
Glimma sprang ut på trappan, lockad av allt mellan himmel och jord, som kunde fresta. Blodet sjöng av levnadslust och hälsa, och livet yrade för hennes ögon som luften på en het vårdag. Hon hade icke givit sig tid att påtaga skönhetsperuk och högtidskläder. På fötterna hade hon ett par röda halvstövlar. Det rika bruna håret hängde utslaget över den bruna rocken, och hon kastade händerna bakåt, så att tyget slog upp från de nakna armarna, som hade gropar vid armbågen. Kölden kände hon icke.
Försäljarna rullade upp hela regnbågar av tyger och kläder.—Köp grönt tyg, merkuriusstjärnans färg, ger tur i spel! Något för dig, Karl Algotsson. Men för dig, Glimma, sköna härliga Glimma, för dig duger bara det yppersta. Här har du en tråd ur Sankta Klaras täcke. Botar för röda och rinnande ögon. Betänk, du blir ensam nu och sorgsen. Eller hur behagar dig denna saracenska rock och detta skrin från Damaskus? Känn så det doftar. Blommor mitt i vintern. Kom och köp! Köp kamelintyg, som legat en natt på Eskils altare i Sigtuna. Vaxfläckarna äro kvar. Här är droppar för dina småtärnor, om de ha trasiga tänder. Köp alfkors, smidda under tre torsdagsnätter av silver från nio olika håll. Min salighet på att det är sant. Köp hubertusnycklar! Köp abraxastenar från det egyptiska landet! Kom hit och se. Det är skrivet demoner i dem, människor med ormhuvud. Med en sådan på fingret kan du ta emot en åskstråle i handen och kasta den ifrån dig, som en istapp. Kom och köp!
Glimma trampade och trampade av iver med de små röda halvstövlarna, jublande över att stå omgiven av så många bedjande människor. Hon ville älskas, synas, glimma.
Martinus hade trängt sig in mellan åskådarna och kunde icke rycka sina ögon från Glimma. Han närmade sig henne som i en dröm. Småningom kom han ända fram till henne. Vilken omätlig salighet att få gå ut med en sådan följeslagerska i världen, om också med en tiggarstav. Men han hade dömt sig till sin svarta kåpa och till att offra sig för hertigens sak. Alltid brottades han med sig själv utan försoning. Hans själ irrade åter på bråddjupet vid helvetets rand, där han hörde både djävlarnas skrik och tronernas körer. Han önskade, att demonerna skulle sno ett rep om honom och Glimma och binda ihop dem med mun mot mun och hälla brinnande beck över dem, så att han finge jubla och kvida i samma rop. Kyrkan, kyrkan och hertigen, det var det enda, som han fick tjäna. Under kåpan kände han det hemliga brev, som han förde med sig från honom till Fulco, men också hjärtat, som slog med hastiga slag så att bröstet icke kunde andas. Han drog ned huvan, så att endast den smala hakan och de vita tänderna ibland skymtade fram i solskenet, och han knöt händerna.
—Glimma, sade han, och han stod nu alldeles bredvid henne. Du är farlig för män. Du är fruktansvärd, där du står, och jag skulle lyfta upp dig och bära dig med mig, om jag inte vore född att sarga mig. Men hur skall du nu få veckorna att gå, Glimma, när konungen lämnar dig för så länge?
—Det vågsamma lockar mig, svarade hon med en förvånad blick.