—Vad ämnar du då våga?
—Speja, hålla vakt, skicka bud på bud till honom, medan han är borta. Så länge jag är levande, skall jag hålla lyktan mot hans fiender, så att de måste sitta lika stilla som hans vänner. Bär fram det svaret till din herre.
—Glimma, det är ett ljuvligt namn! viskade munken. Jag ryser för att se en människa ha mod att stå så fylld av levnadslust och lycka.
Men försäljarna omringade henne, och han trängdes in bland spelmännen, där Gistre Härjansons harpa klagade. Fulco kom just på väg till salen, och Martinus smög hertigens brev under hans bälte.
—Fader, här skriver han och förebrår dig strängt att du i en så ängslig tid har skickat konungen ur landet. Så måste en riddare tala. Men vi andra, vi välsigna dig för att du skaffat hertigen fria händer. Han kommer att bli herrarnas herre och kyrkans lydiga son. Nu mognar skörden.
—Om inte Glimma låter frosten glimma. Hon är faran.
Munken svepte om sig kåpan och drog sig intill väggen.
—Hon skall gå bort ur drotthuset, mumlade han. Hon skall bli tyst och stilla, om det också kostar mitt liv och jag aldrig får någon lön. Det var inte nog att ströva kring med några yra svenner för att röva en fana.
Han följde med in i salen, och Glimma kom också i dörren.
Valdemar stod framför Folke Filbyters skattkista, som han förde med sig till de olika kungsgårdarna och som natt och dag omgavs av vakt. Locket var uppslaget, och där lågo de dyrbarheter, som hade samlats under släktled efter släktled, än genom ospard möda, än genom svek, än genom vapenbragder.