—Herre, började Fulco, en botgörare skall gå barfota och torftigt klädd med skräppan på sin axel, men du beger dig av som till ett gille.
Valdemar höll på att häkta manteln.
—Jag beger mig av som den enda hederliga i min ätt, med mina synder utanpå.
Fulco såg ned i den öppna kistan.
—Min herdestav är av ben med några förslitna silverskollor, sade han efter en stunds tystnad. I många kyrkor ute i bygderna få de bränna tran i stället för olja, ja, kalken är i månget fattigt tempel av trä. Men här hos dig dricks porsölet ur silver.
—Har jag förbrutit mig, når mig nog mitt straff, svarade Valdemar. Det kostar mig kanske min krona, bisp, men mutor har jag inte ens för helgonen. Jag kan blott fråga: till vem skall nu jag lämna nycklarna, när jag far bort?
Glimma gick fram.
—Till den du tror på.
—Slå igen kistan, vakter, befallde Valdemar, och om här finns en enda människa, som jag kan lita på, så giv henne nycklarna.
Vakterna räckte genast nyckelknippan till Glimma. Hon trädde ringen om gördeln, men de gammaldags nycklarna voro så stora och tunga, att hon måste hålla i dem.