—Många vackra radband och kors skall jag ha med mig åt dig, när jag kommer tillbaka, sade han och kysste henne till avsked.
Sedan gick han ned till släden, som redan väntade framför trappan. Den var blå, och överst på tjället satt en guldbelagd sol med storleende människoansikte. De tre hästarna voro översållade med bjällror, och han bäddades in mellan täcken och fällar. Algotssönerna redo på sidorna, och trumpeterna smattrade från svalgången. Men Fulco kallade på pilgrimerna och ställde sig hindrande med dem alldeles framför hästhovarna.—Det första vägstycket åker vår herre och konung i vördnadsfullt gående, sade han, och började långsamt att gå framåt med pilgrimerna.
Glimma stod hela dagen i dörren och stirrade på de tomma medspåren. Tidigt nästa morgon var hon åter på tröskeln. Det glödde i snön på taket och istapparna, som droppade för tövädret.
Hon märkte, att Martinus hade kommit tillbaka och stod vid en av stolparna.
—Det röda skenet gör dig blek, Glimma, sade han.
—Jag bleknar, därför att jag har blivit ensam.
—Du har skäl. Jag kan mitt kalendarium. Det var i går en av de svarta egyptiska dagarna, då allt, som börjas, slutar illa. Prima et septima äro dåliga dagar i torsmånaden. Och det är en farlig hedersgåva du bär vid gördeln. Frestande för dig, frestande för andra.
—Den är för tung. Jag är redan trött.
—Och ändå för värdefull att kastas på bänken. Du kommer att få en orolig sömn.
—Visste jag bara ett gömställe!