Vakterna och spelmännen bytte en blick, när de gingo förbi och sågo de båda samtalande, men det ökade hennes lust att trotsa. Hon förstod, att munken sökte hennes närhet, och det brann något i hans ögon, som nästan såg ut som kärlek. Det behagade henne, fast han var henne likgiltig och fast hon med saknad tänkte på sin herre.
—Du vet, sade han och vred och kramade sina gulvita fingrar, att bakom de mossiga trämurarna mellan kyrkan och bispgården finns det många gamla straffhålor och instörtade rum, som ingen längre törs beträda. Har du hört om Den heliga kerubens kapell? Här bodde inte alltid en sådan rättskaffens man som Fulco. Jag tjänade här som gosse och hittar därför någorlunda bland ruinerna, som nu få stå och ramla som ett sista minne från mörkare tider. Men där lura farorna, och det är ingenting för dig, Glimma.
—Det säger du! svarade hon klingande klart och gjorde lös nyckelknippan och räckte honom den. Bär du den tunga bördan och gå förut och hjälp mig att leta upp ett säkert gömställe. Sedan får du svära tystnad på krucifixet. Tror du, unga broder, att du kan skrämma Glimma med sagor!
Han strök sig ångestfullt över pannan, men lydde och gick före henne över gårdsvallen.
—Jag har varnat dig.
—Just därför väckte du min lust.
Han öppnade en liten dörr, och de kommo in i trånga rum och gångar. Väggarna voro av runda stenblock med ojämna ytor, barken satt kvar på bjälkarna, och tövattnet droppade in genom vassen och grästorven på taket. En trappa förde ut på en gård, som genom en halvrasad mur var öppen åt slätten. Under ett försvarstorn borta i ena hörnet befann sig ett runt kapell, som knappt var tre steg djupt. Han vältrade undan en lucka, som var ställd för ingången. På altaret stod kerubens stenbild med lejonhuvud och ett hjul mellan tassarna och ögon på vingarna. Hon såg, att altarskivan var höljd av kalkgrus och inblåsta löv och att en spindelväv hängde mellan bilden och väggen. Och icke var den spunnen i går, ty den var dammig och lika tät som en grå tyglapp.
—Hur vårdas det altaret? frågade hon och vände sig litet åt sidan, så att hennes andedräkt strök över munkens ansikte. Han insöp den och blundade.
—Här går ingen människa någonsin in, Glimma. När en brottsling fordom dömdes till en lätt och tyst död, skickades han hit för att lägga sina kedjor på altaret. Men han kom aldrig tillbaka.
Martinus kastade nycklarna på altaret och pekade efter dem.