På eftermiddagen blev hertigen synlig, där han red i sin mörka kappa med sina män. Han var redan på hemväg söderut, och förundrad höll han in den stora hästen och reste sig i stiglädret.
Kvinnorna samlades omkring honom i en tät ring, och förespråkerskan räckte honom baneret.
—Tag det ur mannajungfrurs händer till en god skörd, när sommaren kommer, sade hon, och ring, och förespråkerskan räckte honom baneret, nu slog hon upp ögonen frimodigare och tryggare än nyss. Under en så orolig tid står det inte säkert i den nya obefästa kyrkan.
Baneret gled ned mot hans axel, och han slog armarna om det, som hade det fallit till honom från höjden. Sedan kysste han duken och vecklade vördnadsfullt ihop den.
—Jag tackar er, ni kvinnor, stammade han. Vart han såg över hela ängsbacken växte ringen av linhåriga hjässor, och bara armar sträcktes i höjden och viftade med vita huvudkläden.
17.
Budkavle skars och skickades mellan gårdarna. På de öppnare bygderna, där kyrkbyarna lågo tätt, samlades bondemännen för att svara, om de ville hjälpa Valdemar eller icke. Ofta svarade de nej. Jakade de med slag på sköldarna, togo deras hustrur av dem örringarna och alla dyrbarare knappar och spännen och läto dem sedan gå.
I de djupa skogarna, som skilde landskapen, måste de ibland stanna flera dagar och jaga med snaror och nät eller sätta ut fiskdon i sjöarna för att icke svälta ihjäl. När hungern blev för svår, bakade de bröd av näckrosstockar. De hade mycket att bära, vapen, skor och skräppa, och deras små rödbruna hästar hade på vardera sidan om klövjesadeln en tunna med pilar. För att komma över mossarna, blevo de barfotade krigarna ofta tvungna att stå stilla och fälla timmer, och de hade god tid att talas vid.