De berättade varann, att Valdemar hade återkommit från sin botgöring med ett hotelsebrev från påven mot de upproriska och att Bengt Alltförgod ohörd talade för brödrasämja. Nödd att handla snabbt hade Magnus med stora löften skaffat sig dansk hjälp. Med sin lysande skara och ett hundratal danska ryttare och alla deras vapensvenner tågade han nu söderifrån genom Västergötland mot Hova, där farvägen upp till svearnas land ledde in på Tiveden.
Valdemars klubbehär stannade därför i de magra ängsbackarna och hagarna vid Hova. Vårdkasarna, som oaktadt de ljusa försommarnätterna flammade på höjderna söderut, förkunnade, att fienden blivit sedd. Kvinnorna höllo också redan på att utrymma stugorna, rädda att skyttar skulle klättra upp till ljuren på taket med sin båge och att träväggarna skulle omgivas med rishögar och antändas. De plockade hop sina tillhörigheter i säckar, skyndade sig till kyrktornet och halade upp stegarna efter sig. Men då hördes en morgon härblåsning på avstånd. Det lät som råmande kreatur. Gripna av skräck, klättrade de ned igen och ryckte bommen från kyrkporten. De flydde, sprungo, halkade, med barnen hängande i händerna och sjuka och orkeslösa mellan sig i guldstol. Andfådda hejdade de sig ibland för att lyss, men åter bölade lurarna i fjärran. Åter fortsattes den vettskrämda flykten inåt skogen till de små skyddsborgar, som bakom träsk och förhuggningar sedan urminnes tid funnos på de otillgängligaste bergen. De bestodo endast av en låg ringmur, upplagd av så pass stora stenblock, som kunde lyftas i en mansbörda. Men kvinnorna lastade trädstammar och grenar ovanpå muren och bakom sig lade de igen stigen med mossa. Deras största fruktan var, att de skulle behöva törsta, och de starkaste bland dem voro i en ständig vandring mellan borgen och den närmsta tjärnen med ämbar och såar. Vattnet tömde de i en fördjupning uppe på berget och täckte med näver och torv. Det blev unket att dricka, men de vakade ändå över det som över en oersättlig skatt. Det skulle räcka också åt männen, ifall de kommo. Emellanåt kläppte det i klockan nere vid kyrkstaden och prästen begav sig ut i vit skjorta och stola med en vägvisare för att bära sakramentet till någon döende i skogsfästena.
Kring Magnus samlades från alla håll de sluga och beräknande och de fåfängliga, som älskade utländsk sed, men också de allvarliga och dugliga, de som hade svurit sin riddared med samma hänförelse som de fromma gingo i kloster. Det var den nya tidens och de nya lagarnas stolta härskara.
Valdemar däremot hade sin klubbehär. Och han följdes av förrymda munkar och präster, som låtit sin tonsur växa ihop, lekare, jägare, lösvittingar och vilda skogsgångare av alla slag, men mest av sådana som hade hjärtat varmt under äventyrardräkten och som förtjänade ett handslag likaväl som repet. Där funnos de män, som voro de galnaste under ett upptåg, de muntraste på ett gille och de bästa i vänskap, men som icke dögo till mycket i farans stund, då det gällde att handla förtänksamt och uthålligt. Här och var i skogen bodde ännu människor, som aldrig blivit döpta och aldrig hört en mässa utan trodde på hult och högar och hemligt blotade åt källor och stenar. De slöto sig till Valdemar, som lugnt låg kvar nordanskogs i Ramundeboda och höll gästabud med sitt hov.—Vi släppa ingen genom skogen, sade de, och begynte leta efter ett tjänligt samlingsställe innerst i den djupaste Tiveden mitt emellan Hova och Ramundeboda.
Tiveden var hedningarnas och häxkarlarnas skog. Händelser, som till och med trälgummorna skulle ha skrattat åt, om de berättats från andra trakter, upplevdes här av var vägfarare. Lövkvinnor och alfer mötte han icke ofta, men tjutande och rytande väsen ströko omkring på myrarna som vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket stor själastuga med tavernare och drängar och en hel by av bodar för hästar och vagnar. Där var också ett urgammalt drotthus, utvändigt täckt med skallar av ihjälslagna vargar och omringat av murar. Konungarna togo in där vid sin allriksgata. Valdemar och Sofia vilade sig nu efter resans mödor vid de dukade borden i salen. Men det, som särskilt var egendomligt för Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktat av en ensittare. Det hade icke bara som andra skogskapell sin offerbössa och dörrstolparna fullhängda med stavar och små helgonbilder av bly till tack för lycklig färd, utan svarta långskaftade kors stodo utefter väggarna både inne och utanför och voro i stor mängd faststötta i torven ovanpå taket. Många hundra sådana kors voro också nedstuckna runt omkring i den mörka mojorden, så att stället, omgivet som det var av en karg obygd, liknade en dyster kyrkogård. Det var de kors, som vägfararna hade burit framför sig genom Tiveden till skydd mot hedniska makter.
Hulv Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulvas tid, bodde sedan många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra. Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt vita skägg och hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu levde i det närmsta berget. Natten före drabbningen vid Hova, hörde Hulv Skumble ett häftigt stenregn. När han tittade under dörren framför sin klyfta, trodde han sig se, hur jätten låg uppe i bergsskrevan och räknade in sina vita getter. Ju längre jätten fortsatte att räkna, dess mer blåste han upp sitt huvud. Slutligen var det större än de största klippblocken omkring honom. Men så snart han hade räknat den sista raggiga geten, släppte han ut luften genom näsborrarna, ända till dess huvudet föll ihop som en påse av sladdrigt tyg. Och då drog han sig in i berget efter sin hjord.
Nästa dag tog Hulv Skumble sina kryckor och gick ut.
—Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att hitta, sade han. Var dag upptäcker jag svarta tjärnar, som jag aldrig fiskat i, myrar, som jag aldrig vetat om, örter, som jag aldrig plockat. Där var afton en så stor hjord av getter går fram, måste det finnas ett ställe, på vilket all ungskogen är bortbetad och bara högskogen står kvar. Och där bör det också vara utrymme för oss skogsgångare att samla och rusta oss.
Han fortsatte därför sin vandring runt berget, som helt och hållet bestod av mossiga, hoprullade block. Alldeles som han hade förmodat, kom han också in under sådana jättefuror, att han aldrig hade drömt sig slika träd. Stället tycktes honom mindre likt en skog än en oändlig hall på skyhöga stöttor. Inga djur kunde han upptäcka, inga myggor eller flugor, ingenting flygande och lätt, ingen solglimt, knappt någon grönska. Åt alla sidor syntes bara grått och grått. Den barriga marken var jämn och slät som ett golv, men i höjden brusade det och dånade i kronorna, som knöto sina rödaktiga armar och brottades. Det var dock så högt dit upp, att suset ibland föreföll helt avlägset, och nere vid marken var det stilla.
Han andades djupt i högtidlig glädje och ropade några gånger till tecken åt de andra. Det gav eko som i en stensal.