För att icke förvilla sig släpade han en gren efter sig, som skrapade upp en fåra i den på undersidan fuktiga och mörka barrmattan. Det var gott rum mellan stammarna, och då han hade fortsatt ännu ett stycke framåt, fick han oförmodat syn på en källa. Här låg solen in, och här var icke lika ödsligt. När han makade med foten bland blodnävorna och älggräset, fann han, att källan hade räta och jämna bräddar med små stenskärvor inmurade av människohand. Det stilla och rena vattnet var så klart, att han kunde se en offerpenning, som stack upp mellan barren på botten. Men då han räckte ned handen för att dricka, drog han den tillbaka för den spegelbild, som visade sig över hans skuldra. Han vände sig häftigt. Kryckorna hade han släppt, stödd på dem endast med armvecken, och han böjde huvudet.

Han stod framför guden Ti, som de andra skogsgångarna i mansåldrar letat efter utan att någonsin lyckas hitta. Beständigt hade de likväl sagt varann, att han ännu måste finnas kvar på något gömt och bortglömt ställe i sin skog.

Det var en alldeles övermossad stubbe med kornblå vassa spetsar och omgjordad med ett järnband för att icke falla i sär. Ovanför bältet var upptäljt en mun, som såg ut att ha flera rader av sneda och maskfrätta tänder. Det var armpipor av offrade människor, ty Ti var en stridsgud och armen var människans medfödda vapen. Överallt i barken, som var sönderborrad av gravstickare, sutto torsviggar, rostiga knivar och avbrutna spjutspetsar, så att hela guden var klädd med taggar. Mot sidan hade myrorna stöttat en hög stack. Och mitt bland förgängelse och vittrande mordverktyg klättrade bekymmerslöst guldpyttorna, vårgudinnans skalbagge med sjustjärnans sju svarta tecken på sina gulröda vingfjäll.

Hulv Skumble tänkte, att det var en god varsel, då han gjorde ett sådant fynd. Ännu en gång ropade han, men höll för öronen för att slippa det förfärliga återskallet.

De andra hade dock redan hört honom och började småningom att samlas kring källan. På ett snöre, som spändes mellan stammarna, hängde de upp sina kappor till ett tjäll åt kvinnorna, ty det hade varit sen vår och luften var ännu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte. Längre bort arbetade de yngre med förhuggningarna, och klangen av yxorna och braket av de fallande träden ekade genom den väldiga skogssalen. Då det blev stilla en stund, sade en av männen:

—Det ringer i Hova. Slaget har begynt, och prästen står framför altaret. Men Valdemar sitter lika lugnt vid gästabudet i Ramundeboda. Det gör han rätt i. Han förlitar sig på skogen och oss.

—I dag är det efter alla gamla tecken en av årets lyckodagar, svarade Hulv Skumble. Men för vem? För Magnus eller Valdemar? Det kan bero på oss. Månen, som bestämmer tiden, är i ny, och ni skola tälja upp bloss åt er till kvällen. Det finns bara ett, som säkert skall giva segern åt de våra, och det är ett människooffer.

När det blev afton och blossen voro tända, tillsade han kvinnorna att bland sig utvälja den vackraste och föra fram henne till källan. Knappt hade hon likväl närmat sig, innan en malmklar stämma hördes från den arbetande flocken vid förhuggningen. Det var Gistre Härjanson, och han kom springande med sin yxa.

—Vid helgonen, bergmästare, känner du inte igen henne... min kvinna, som Valdemar nyss tog ut åt mig ur Vreta med makt, när vi redo förbi. Vår gode Valdemar! I dagar och år har jag stritt och längtat för hennes skull... och nu...

Det var trängsel omkring källan, och röken och lågorna från blossen slogo honom i ögonen. Hulv Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta och vikit ned den till gördeln. Hon var lätt gulaktig i huden. Han grep henne om händerna, och två andra män togo henne om fötterna och hjälpte till med att lyfta henne ut över mossbädden och sänka henne i källan. Hans skägg gömde hela hennes ansikte, så att knappast mer än ett sakta huttrande hördes, då det kalla vattnet slog ihop över henne. Tre gånger släppte han henne och försökte att trycka ned henne under vattnet, men var gång flöt hon upp igen.