I detsamma sträckte en tyst pil honom till marken.
De väpnade männen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbärare, men alla stannade skräckslagna och bleknade. De främsta veko baklänges och trampade de andra på järnskorna. De sågo allting tydligt och klart framför sig i den ljusa skogen, blott icke några människor, och oupphörligt stupade en efter en för tysta pilar.
Då var där en dansk riddare, som ledde fram sin häst till källan och sparkade undan ett par av facklorna. Men när han fick se de två ögonen, som stora och klara betraktade honom ur källan, brast han i skratt. Det lät icke mänskligt, utan vansinnigt och hest, som när en hund faller i raseri.
Under tiden stod Gistre bakom en av de tjockaste stammarna. I ett snöre om axeln bar han som vanligt hornet Månegarm. I handen höll han en kniv, som han hade tagit från Ti.
—Det är det underliga med detta horn, sade han, att det också kan brukas till annat än att dricka. Här i spetsen sitter en träplugg. Hårt sitter den, men nu ger den i alla fall vika, och nu skola ni få höra.
Han täljde en stund i pluggen, ända till dess han förvandlat den till ett munstycke. Sedan satte han hornet till läpparna och blåste.
Först kom det bara ett sakta väsande ungefär som från en ödla, som väcktes ur en lång vintersömn men helst kände sig hågad att fortsätta den. Då försökte han för andra gången. Och då hördes ett smeksamt och sorgesamt sjungande, som när dvärgarna fordom i högen lekte med sina hustrur och döttrar och läste sejd över dem för att få dem tillgivna.
Han insöp ny luft i lungorna och lyfte hornet ännu en gång. Då begynte det vissla och skria, först som ett djurläte men sedan som ett oväder. Nu hörde han att skogens alla hemliga makter vaknade för att upptaga striden. Hans fromma löften och kärlekstankar voro för ett ögonblick sopade ur sinnet, och han glömde till och med att vakta över Yrsa-lill. Han var åter besvärjaren från fordom. Skogsgångarna omkring honom böjde sig som under ett hårt vingslag och stämde i med ett förfärligt härskri. Ett rop på havet flyger bort, men här lät det som hade de begravna i en kyrka ropat av fasa. Och nu framstörtade hela spökhären av hoppande jättehuvud och grinande hästskallar, och bakom följde i tät fylking krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och bredyxorna, som skulle klyva deras hjälmar. Spikklubborna svängdes, spjuten stungo, och länge behöll valdemarsfolket övermakten.
Men då strök en grå rad av helt och hållet järnklädda män fram vid ena sidan som en rad av ulvar.
De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng framåt, trots den tunga rustningen, och alltid träffade deras svärd. Ingen kunde motstå dem. Yxorna slogos ur händerna, spikklubborna slungades upp i luften, pilar och spjut brötos mot deras brynjor som vass. Men när de stötte på en åldring eller halvvuxen, höllo de in sitt vapen och slogo honom på skuldran med orden:—Gack i frid! Jesus Kristus lever.