Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna från hundratals munnar—Kyrieleis, kyrieleis!
De ryckte av spökena deras klädsel. Men när de kommo in bland de ursinnigt hotande kvinnorna, som hade trängts samman i en flock för sig, vände de svärdsknappen uppåt och böjde på huvudet.
Den, som gick främst, var både den resligaste och en av de skickligaste. Han hade en tarvlig slät hjälm med en liten mörk springa framför vardera ögat. Hans huggande svärd klöv Ti ända till roten, så att de murkna benen och barkstyckena föllo åt båda sidorna. Det var lätt att känna igen, att det var hertigen själv. Bakefter följde hans häst som en trogen hund, utan att han behövde hålla honom i tygeln.
Småningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket rusade i vild flykt från stam till stam. De kände, att besvärjelser och trolldom ingenting längre förmådde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna flydde liksom de själva och kröpo in under stubbar och rösen som grävlingar och rävar för att dö eller klaga i de långa vinternätterna.
—Ve oss, förlorade! ropade flyktingarna. Nu taga riddarna landet. Se, se, det flyger duvor över deras hjälmar!
Hertigens skara växte beständigt. I mitten vaggade på fyra stänger en liten himmel av svart tyg. Under den bars sakramentet åt de döende och en hoprullad fana, omlindad med ett förseglat silkestyg. Det var det heliga eriksbaneret. Men det blå magnusbaneret med det gyllne lejonet och snedbalkarna fördes av Tyrgils Knutsson. Han var omgiven av riddare. Knappast någonsin förr hade så ståtliga män varit sedda i landet, så värdiga och ändå ödmjuka i var åtbörd, så fyllda av det ädlas naturlighet. De sjöngo på några flockar, som Magnus själv hade upptecknat till sin stridssång en stjärnljus natt på Visingsö.
—Kristus, hör dina riddares böner.
Spegla ljuvligt din mildhets stjärna
i det stål, som vår panna kröner,
faderlösa och arma att värna!