Så snart de hade slutat, fortsattes sången av de eftersta riddarna nere vid myren.
—Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner!
Giv oss friden, friden, friden!
Magnus band av hjälmen. Han hade skrubbsår och damm i pannan, men det prydde endast en kämpe. De brunsvarta ögonen hade ett högre skimmer än annars, och i sin tacksamhet gav han sig själv tysta löften. Han lovade Sankta Klara ett kloster. Han skulle gå till Heliga graven, om hans år räckte. Lås skulle han sätta för ladorna, och var och en, som kunde rusta sig och sin häst, skulle bli hans ryttare och frälst från skatt som hans hirdfolk. Lag, lag, det lovade han först och sist. Men hur mycket han än lovade, föreföll det honom, att det ändå icke var nog, utan att han måste giva sig själv ett sår, hämnas gamla dagar, tvinga sig till det hart när omöjliga. Han vände sig åt alla sidor mot riddarna, och kärvt och buttert kommo slutligen orden som hugg av trubbiga slagsvärd.
—Jag var den falskaste i jarlagården. Jag var den trolösaste i kungsgården. Nu skall det bli slut på den skammen. Jag ville ofta ingenting gott eller stort därmed. Må Gud fördöma mig, må människor straffa mig. Jag kunde inte annat.
Riddarna, som ett ögonblick hejdat sig för att hjälpa och förbinda de sårade, kommo fram till honom.
—Vi sågo och visste det alla, svarade Tyrgils och räckte honom handen. Det var väl att det blev sagt. Det skall bli bättre nu.
Magnus kände, att hans händer trycktes stadigt och fast från alla håll. Hans axlar skakade, och tårar började rinna på kinderna. Det var första gången han stod som en ärlig man och kände ärliga handslag från människor, som trodde på honom. Han behövde icke längre lura på deras viskningar och bedyra, att han var god och menade väl. Han gav dem tvärtom rätt i deras misstro och onda tankar. Och just därigenom blevo de med ens hans förtrogna och litade för första gången på honom. Så länge det ännu fanns en hand att trycka, stod han kvar, fast tiden var mer värd än guld. Det föreföll honom, att om han också snart finge stå på Mora stenar och väljas och hyllas, skulle den stunden bli blek mot denna. Han kände, att nu växte han så samman med sina bröder av svärdet, att ingenting mer kunde skilja dem åt, och nu var det slut på skammen. Han trodde att ingen såg, hur våta kinderna voro, och han blygdes att lyfta handen och torka dem. Men hornen började ljuda igen, och hans väl inlärda springare, som visste vad det betydde, spetsade öronen och ställde sig självmant tvärs framför honom för att mottaga sin herre i sadeln.