Det flyende valdemarsfolket högg sig fram genom marskogen och spred sig över de vida myrarna med sönderslitna kläder och ansikten. Enstaka låga klippor stucko upp som holmar. Där växte skvattram och stjärnstarr, och de försåtliga svarta kärrvattnen med sina dubbla bottnar voro täckta av snärjande näckrosor. Det var lika omöjligt att vada som att simma. Men ryttarna vågade sig icke ut på gungflyet, och många räddade sig genom att lägga sig ned mellan tuvorna. Luften var alldeles vit utan både sol och skugga, och det stack i ögonen, så att det var svårt att sikta. De sista förföljda av huvudskaran från Hova kröpo bakom ängsullen med bågen på ryggen utan att skjuta och flydde sedan uppåt Närke. Men de, som hittades i träden, skötos som fåglar. Kvinnorna däremot blevo hopsamlade i en flock och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhägnades med skinnsnören.
När Gistre såg, att hans älskade Yrsa-lill var räddad och i bättre förvar än hos honom själv, gav han sig ingen tid att grubbla på ödets envisa lek med hans lycka, utan kastade sig på en herrelös häst och red det fortaste han förmådde på stigarna till Ramundeboda.
Slutligen urskilde han mellan tallarna de många hundra svarta korsen vid kapellet och steg av.
Där var en öppen gräsvall mellan själastugan och bodarna, och drottningens tärnor höllo på att bränna svartkummin och enris mot myggen. Själv satt hon i gräset bredvid elden och lekte schacktavel med den tyste Folke Algotsson. Valdemar låg utsträckt på hennes kjortel med fötterna bland tusenskönor och Jungfru Marias nycklar. Karga och dystra obygder bredde sig åt alla sidor, men här i sänkan blommade ändå en yppig vår. Slån och lönnar voro ännu sållade med vitt och honungsgult. Nedanför de nyutslagna hasslarna, där solen sken in, var det blått av styvmorsblommor, och nagelörten tecknade sina små vita kors på klippmossan.
Drottningen hade vägrat att vara skild från Valdemar i farans stund, och den mandeldoftande vårluften förde med sig en fläkt av försvunna dagars makliga ro.
Runt omkring sov hans vakt med solbrända ansikten och händerna under nacken. Lagman Algot, som skyndat i förväg till Ramundeboda för att möta konungen, var den enda, som satt upprätt och vaken. Med fingret ritade han upp i gräset traktens skogar och vattendrag, men Valdemar slöt ögonen. Vad brydde det honom att giva akt på kullar och kärr och ställa upp bönder och lysa som härförare. Vad betydde medgång eller otur för honom mot att få ströva kring som en fri människa! Han kunde ha skänkt bort sin krona åt en vacker hirdman lika sorglöst som en hjälm, men han unnade den icke åt en förrädisk frände. Aldrig, aldrig! När hans bönder och skogsgångare hade hejdat det första anfallet, skulle han skicka sina bästa ryttare och låta dem fullborda segern. Och brodern? Ja, honom skulle han vinna tillbaka för alltid genom att förlåta honom.
Gistre Härjanson steg fram, sönderriven och blödande.
—Vintern är över och marken i blommor, sade han. Sätt dig upp, herre, och hör hur göken sjunger i sunnanskog.
Valdemar satte sig upp och skakade de ringlande lockarna ur ögonen.
—Du är blodig. Du kommer från striden.